The Suicide Room • Foscar

T W E N T Y O N E

"Gå." Säger jag strängt och gör en gest mot dörren. Jag är
trött på hans snack och om jag hör en ursäkt till vet jag inte vad som kommer hända.

"Snälla Felix, jag-" han försöker ta tag i min hand men jag drar bort den och gör ännu en gest mot dörren.

"Gå Oscar. Jag är trött på dig och ditt jävla skitsnack. Du fick reda på allt om Eriks död, nu kan du lämna mitt fucking hus och fucking liv!" Ryter jag i ansiktet på honom och hans min ändras genast till en sorgsen.

Till min förvåning och lättnad ställer han sig upp och börjar gå i riktning mot dörren jag så många gånger under denna kvart pekat på. När han står vid tröskeln vänder han sig om och synar mina krossade ögon. "Förlåt." Viskar han och börjar gå framåt igen.

En del av mig vill förlåta honom här och nu, springa fram till honom och slänga mig i hans famn. Men den andra delen har en plan att aldrig mer prata med honom, aldrig skicka en blick åt hans håll. Och jag hoppas jag kan hålla mig vid den planen, även om det första alternativet är mer än lockande.

Det slutar med att jag sitter mitt på golvet och tittar in i den fläckfria väggen. Tankarna på vilken av Oscars ursäkter är sann hemsöker mig och alternativen vägrar ta slut.
Så sådär sitter jag en lång stund innan Susan kommer och påbörjar sitt arbetspass.

Vad är livets mening? Det kanske finns en, men inte i mitt fall.

••••
Vad händer med mig? Tre kapitel på ett dygn? Damn

Felix är som jag. När jag är arg slänger jag alltid till ett "fucking" någonstans (: