The Suicide Room • Foscar

F O U R

Ännu en gång går jag över tröskeln in till skolan, sänder mördande blickar till folk på vägen. När jag kommer ner till korridor B100 står min klass där och pratar, skrattar. Jag suckar och går till mitt skåp, låser upp det och börjar klä av mig jackan.

När jag precis ska stänga det med penna, sudd och musikhäftet i handen kommer Jennifer fram till mig.

"Eh, Felix?" Hon talar med en låg röst, lite rädd.
"Ja? Vad är det?"

Jennifer är en person i klassen jag är snällare mot, hon var också nära Erik.

"Eh, musiken är inställd. Ulla skulle på något möte eller vad det var."

Jag suckar. Kunde någon inte sagt det tidigare? Jag kunde haft sovmorgon.

"Tack, Jennifer."

Jag tittar inte på henne, vill inte skicka en blick till henne för att göra henne rädd.

Hon går snabbt iväg, med rädda kliv. Jag skakar på huvudet, jag skulle aldrig göra något mot Eriks vän.

Jag stänger skåpet, låser det och går mot expeditionen. Där kommer de flesta elever in, så det finns mycket att göra. Många blickar att sända och flin att bilda.

Jag sätter mig på bänken utanför expeditionen, tittar mördande på elever som passerar.

En röst hörs, rektors röst. Rektorn är nog den personen jag hatar mest på denna skola. Han var emot Erik, ingen vet varför. Han var emot min bästa vän, så nu är jag emot honom.

Han kommer ut ur expeditionen, med Patrik och en kille i min ålder. Snabbt hittar jag intresse, för honom har jag aldrig sett.

Dem passerar, men jag sänder inga blickar som mördar. Jag sänder intresserade blickar, de blickar som inte händer ofta, nästan aldrig.

Patrik hälsar, men jag märker det nästan inte. Jag bara nickar tankspritt, fortsätter titta på skapelsen framför mig. Försöker hitta det som stal mitt intresse, det som gör honom intressant.

Men mycket tid har jag inte, de försvinner snabbt utom synhåll.
Jag kan inte sluta tänka på killen med det nästan guldiga håret, de väl markerade kind- och käkbenen. Men jag måste, jag kan inte tänka på någon på det sättet. Jag kan inte.