The Suicide Room • Foscar

T W E N T Y T H R E E

Med bandage på vänster arm och rödgråtna ögon går jag in genom skolans portar. Många blickar vänds mot mig, även Robins, men jag orkar inte bry mig längre. För personen som hade min fulla tillit använde mig som informations docka, och nu påstår att älska mig. Och den personen är orsaken till detta, till mina rödsprängda ögon och en lindad arm.

När jag når mitt skåp öppnar jag det vant och klär av mig mina ytterkläder. Böckerna till första lektionen som är SO drar jag ut och sätter under armhålan. Precis när jag ska stänga igen skåpet och bege mig till B211 hör jag steg mot mitt håll. Och mycket riktigt är det steg, fast från personen jag som minst vill möta.

"Felix." Viskar Oscar framför mig och som svar smäller jag igen skåpet. "Snälla, Felix." Kvider han medan jag kämpar emot tårarna som hotar med att svämma över.
"Oscar, sluta. Detta går inte." Jag försöker vara hård, men mot Oscar är det omöjligt.

"Snälla Felix, jag älskar dig." Kvider han återigen, mina tårar rinner över. Tankarna snurrar runt, likt hela världen. Det går inte att göra stopp, allt faller på plats och bildar en förklaring.

"Nej, Oscar. Du älskar mig inte, ingen gör det." Han skakar på huvudet, försöker intala mig hans lögner. "Du ville bara åt informationen jag har, du ville bara åt Erik. Du känner inget för mig, varför skulle du? Jag var bara ett lätt mål, för vem skulle inte kunna lura en förstörd pojke? Och att jag var honom nära var bara en plus för dig, för du är så jävla falsk. Jag är ingen för dig, så sluta säga att du känner något för mig, att du känner kärlek."

Under hela tiden då jag pratade skakade han bara på huvudet, nekade mina ord. Och när vi nu står tysta ser jag alla små detaljer jag aldrig sett.
Oscars ögon som nu är tårfyllda har en ljusare nyans vid pupillen, nästan omärkbar. När hans tänder är sammanbitna syns det tydligt, mycket tydligare än på mig. Hans hår som alltid ligger perfekt på huvudet är mörkare vid hårbotten och en nyans ljusare vid topparna.

Allt runtom har stannat, alla människor står som fastklistrade på stengolvet och allt prat har tystnat. Det ända som hörs är mina och Oscars andetag, andfådda och tunga. Det som jag aldrig sett hos honom syns nu extra tydligt och när han går fram till mig reagerar jag inte. Hans armar runt min svank känns bra i stunden, och mina armar om hans nacke ännu bättre. Och jag kan inte förmå mig själv till att ta bort dem och knuffa bort honom, för detta känns så sjukt rätt.

Känslan jag får när hans läppar träffar mina drar mig tillbaka till verkligheten, men ändå känns det som att vi är långt bort. Våra läppar arbetar i synk med varandra och det är nu jag känner hur älskad jag är på riktigt. Det är nu jag känner känslan och det är nu jag kan yttra orden. Så när kyssen bryts blir det inga knuffar eller hårda ord, istället långa blickar i varandras ögon. För jag känner, jag känner hur mycket han verkligen älskar och hur mycket jag själv gör det.

"Jag älskar dig, Felix." Viskar han med blicken fäst i min och jag ler, faller ännu lite mer.

"Jag älskar dig också, Oscar." Viskar jag tillbaka och drar honom mot mig för ännu en kyss.

••••
Trash