The Suicide Room • Foscar

S I X

O S C A R E N E S T A D

Min nya rektor sa till mig att följa med honom, att jag går till min nya klass lite senare. Så jag gjorde det rektorn sa, jag följde honom till sitt kontor.
Väl inne på kontoret fyllde vi in ytterligare några papper, så som innan.

Och nu står jag här, utanför B112, utanför mitt nya hemklassrum.

Andetag efter andetag tar jag, försöker lugna ner mig. Jag tar upp min hand och knyter den, är redo att knacka på dörren i vilken sekund som helst.

"Okej Oscar, gör nu ditt bästa. Gör inte samma misstag som förra gången, bli inte utsatt." Jag mumlar orden för mig själv om och om igen.

Innan jag hinner ångra mig knackar jag, och innanför dörren hörs steg. Dörren öppnas av en glad Patrik, han ler så jag ler tillbaka.

"Hej, Oscar. Välkommen." Patrik gör en gest till att komma in, och jag ler mot honom innan jag gör som han vill.
"Så, vill du presentera dig?" Herrn som står bredvid mig låter överdrivet glad, medan jag så gott det går försöker svälja ner klumpen av nervositet som bildades i min hals.

Jag ler prövande mot klassen, öppnar munnen och börjar prata.

"Jo, jag heter Oscar Enestad och har precis flyttat från Malmö hit till Stockholm. Jag ska gå i denna klassen, och jag hoppas ni inte är som i min gamla klass."
För varje ord kämpar jag mot nervositeten som ännu en gång byggs upp i min hals.

Några tankspridda nickar ser jag i klassrummet, jag försöker mig på ett leende som faktiskt är ganska lätt.

"Okej Oscar, du kan sätta dig bredvid Felix." Patrik gör en gest mot klassrummets slut, där killen jag såg i korridoren sitter. Många flämtar när Patrik uttalar orden, men själv ler jag och börjar gå mot min nya plats.

Felix sänder mig bara en blick som lätt skulle kunna döda. På mindre än en sekund slocknar mitt leende och blicken fastnar i golvet.

Försiktigt drar jag ut stolen, sätter mig på den och försöker koncentrera mig på lektionen. Men min koncentration blir aldrig till hundra procent, närmare femtio. Den andra halvan är på killen bredvid mig. Jag känner tydligt hans brännande blickar, och tillslut klarar jag inte av mer.

Snabbt, innan jag hinner ångra mig, vänder jag på huvudet. Våra blickar möts i några sekunder, men inte länge eftersom han vänder sig framåt.

En trött suck lämnar mina läppar. Bra start där, Oscar. Det har inte äns gått tio minuter och redan har killen bredvid dig tröttnat. Han tycker redan inte om dig.

Under lektionen märker jag flera blickar av andra i klassen, men Felix flinar bara som svar. Han verkar inte bry sig.

När en kille har tittat en längre stund vrider jag besvärat på mig, och i ögonvrån ser jag Felix stelna till. Men varför?