The Suicide Room • Foscar

S I X T E E N

Varma strålar träffar mitt ansikte och jag gnyr till, jag har fått för lite sömn inatt. Madrassen jag ligger på rör sig, vilket betyder att jag inte är ensam. När jag långsamt öppnar ögonen bländas jag av solen, men efter en stund vänjer jag mig och kan skymta en figur.

Oscars hår ligger likt en aura kring hans huvud, och solen som skiner bakom honom ger en effekt man inte kan sätta ord på. Skapelsen framför mig ser ut som en ängel, de vackra dragen och detaljerna gör honom så unik. Genom den vidöppna munnen kan jag se vita, raka tänder och hans långa ögonfransar ligger stillsamt på hans kinder. Täcket har han kring sina höfter och ben, vilket gör att hans bara överkropp blottas för mig.

Jag ler när händelsen från igår spelas upp i mitt huvud och jag känner hjärtat banka snabbare bakom revbenen. Vi tittade in i varandras ögon, kysstes och sedan somnade jag i hans trygga famn.

"Godmorgon." Helt försjunken i mina tankar rycker jag till när Oscars morgontrötta röst når mina öron. Han öppnar ögonen och våra blickar möts. Fortfarande leendes repeterar jag frasen och känner hur jag håller på att drunkna i hans blåa ögon.

"Vad ler du åt?" Hans fråga får mina kinder att byta nyans till en aning rödare och generat svarar jag.

"Inget." Nu är det hans tur att börja le och förvirrat tittar jag på honom.

"Och vad ler du åt?" Frågar jag och Oscar är snabb med att svara.

"Jag har aldrig sett dig rodna." Hans svar får mina kinder att bli ännu mer heta och jag försöker förgäves att dölja det med den fluffiga kudden genom att trycka ner ansiktet i den. "Du behöver inte gömma undan det, du är söt när du rodnar."

Försiktigt vrider jag huvudet mot hans håll. Hans leende har inte svalnat, rättare sagt har det växt och hans underbara leende får min mage att fladdra till.

"Och du är alltid söt, Oscar." Svarar jag. Hans hand letar sig upp till min kind där den stryker med lätta rörelser. Gesten får mig att glömma alla mina problem för ett ögonblick, hela han får mig att glömma.

"Tack Oscar." Viskar jag och får en viskning tillbaka.

"Tack för vadå?" Han ler fortfarande, hur mycket kan en person le egentligen?

"Tack för att du finns."

••••••

Jag känner mig så hemsk!! Jag har inte uppdaterat på tolv dagar, vilket ger mig så sjukt mycket skuldkänslor att jag snart spricker.

Jag vill tacka för en tusen reads, det betyder verkligen mycket ❤️ Att det verkligen finns ett tusen par ögon som tar sin tid att läsa denna bok är helt sjukt. När jag bestämde mig för att lägga ut denna (hade jättemycket ångest över det) trodde jag aldrig att den skulle bli äns gillad. Och äntligen är min pappa stolt över mig, vilket gör mig så sjukt glad.

Tack så mycket! Ni är bäst, glöm aldrig det ❤️