The Suicide Room • Foscar

T H I R T Y T W O

F E L I X S A N D M A N

Helt blöt utav kallsvett vaknar jag med ett ryck. Jag har vaknat på detta sätt sedan jag kom hit, som enligt min räkning på väggen är 11 dygn.

Betonggolvet under mig är som alltid kallt, och tillsammans med den kalla luften i källaren ryser jag av köld. Drömmarna om allt och inget hemsöker mig varje natt, vilket resulterar mitt kallsvett och allt som får mig att snart freaka ut.

Rummet är mörkt, då inga fönster finns och tändknappen till lampan är utanför dörren så bara Agneta, Hans eller Jonathan kan tända. Det ända ljuset kommer ifrån glipan mellan dörren och det kalla golvet, men ändå glädjas jag utav det lilla. Ingen klocka finns i rummet, så jag vet inte hur mycket hon är heller.

Om jag känner mamma och pappa så pass väl som jag tror borde jag inte vara här längre. De skulle ha betalt pengarna den äckliga familjen vill ha och sedan befria mig, men icke. Fortfarande sitter jag inlåst i Eriks gamla rum, som oturligt nog befinner sig i en kall källare. Jag har även märkt att min massa har sjunkit, då måltiderna är små och få.

Eriks gamla saker som byrå eller skrivbord står fortfarande kvar, och där hittade jag hans "bästa vänner" som rakblad eller rep. Kvällarna med rakbladen har varit många, tankarna om hängning likaså. Och det skrämmer mig, för visst har jag inte haft någon livslust tidigare, men rädslan för döden har varit för stor. Nu finns den inte där längre, nu ser jag döden i ett klarare ljus. Allt känns som en dans på rosor angående död, som att den bara finns ett andetag bort. Det kanske den gör, vad vet jag, men vad skulle då hända med alla mina nära och kära, vad skulle hända med Oscar? Skulle han sluta i sjukhussängen igen, eller kanske på kyrkogården likt mig?

Fan, jag kan inte. Nu är det inte rädslan som hindrar mig, nu är det kärleken.

••••
Fan. Det skulle vara slut förra året, men ändå ligger du på sjukhus tredje gången pågrund av din sjukdom. Fan, mamma, jag hatar dig för det du gjort, men snälla, lämna mig inte.