Med tårarna rinnandes sitter jag i mitt rum med tankarna cirkulerandes i huvudet. Hur kan Oscar vara så falsk? I ren frustration drar jag i mitt hår och öppnar munnen för att skrika. Men inget ljud hörs, ut kommer bara luft.
Likt några månader sedan slänger jag mig runt på madrasserna i ett försök till att lugna ner min häftiga gråt. Men denna gång hjälper inget, jag behöver närhet. Närheten Oscar gav mig, den som la ett lugn över min kropp. Och faktumet att det bara är Oscar som kan lugna ner mig bildar sakta men säkert en panikattack.
Ännu en gång försöker jag mig på ett skrik, och denna gång lyckas jag. Skriket som lämnar min strupe är öronbedövande, men jag fortsätter med fler. Och efter många skrik efter närhet stormar Oscar in i rummet.
Snabbt är han vid min sida och försöker få in mig i sin famn, medan jag trycker mig närmare väggen bakom mig.
"Felix, lugna dig." Ber Oscar, men jag kan inte. Panikattacken tar över min kropp och när Oscar lyckas dra mig mot sig börjar slagen. Jag slår Oscar i bröstkorgen i ett tafatt försök till att förmedla smärta. Men han drar mig bara närmre, lägger sina armar runt min skakande kropp och kysser mig mjukt i hårbotten. Mina tårar blöter ner Oscars gråa T-shirt så en mörkare nyans bildas på stället min sorg varit på.
"Jag hatar dig, Oscar Enestad." Viskar jag när paniken sjunkit undan med hjälp av Oscars trygga famn.
"Jag med." Svarar han i mitt öra vilket får en ofrivillig rysning att fara genom kroppen. "Jag hatar mig så jävla mycket."
••••
Två kapitel på ett dygn, wow. Känner stolthet över mig själv även om detta kan suga Daff (han är jätte läskig btw)
YOU ARE READING
The Suicide Room • Foscar
FanfictionDetta är mitt rum, rum fullt av sorg och självskadebeteende. Detta är min plats, min plats jag kallar för "självmords rummet".
