The Suicide Room • Foscar

T H R E E

Måndagen gick snabbt, likaså hela veckan. Det mesta jag gjorde i skolan var att skrämma folk - som jag alltid gör.
Sedan efter skolan satt jag hela timmar instängd i mitt rum, gick bara ut till toaletten.

Så gör jag alltid, sitter på mitt rum. När jag sitter där tänker jag, för det mesta på livets mening.

Alltid kommer jag fram till en sak - mitt liv har ingen mening.

Att jag har en psykisk skada får aldrig någon veta, det har jag lovat mig själv.
Att jag är deprimerad vet bara mina föräldrar, och så ska det vara, så ska det förbli.

Jag har också lovat mig själv att aldrig släppa in någon i min själ, aldrig låta någon krossa mitt skal, så som jag lät Erik.

Aldrig ska jag lita på någon mer, aldrig. Den personen jag litade på till fyllo svek mig, svek så som ingen annan kunde.

Erik lämnade oss, lämnade mig. Det enda han inte lämnade var ett brev.

"Jävla tårar! Sluta rinna då!"

Alltid ska jag börja gråta, aldrig kan jag vara stark.

Ett plågat skri lämnar mina aningen spruckna läppar, ett skri som enkelt skulle kunna väcka mina föräldrar. Men hur om dem som alltid är på affärsresa?

Den enda människa som syns till här vardagligen, förutom mig själv, är Susan.
Susan lagar mat och städar här i huset, fast det är oftast bara till mig.

Hon brukar sova här, men eftersom hennes man är allvarligt sjuk sover hon hemma med honom.

Ännu en gång skriker jag, kastar mig runt på de två madrasserna som ligger på golvet, de som föreställer min säng.

Med handflatan i munnen för att dämpa skriken lägger jag mig ner, försöker lugna ner mig själv. Efter några minuter avtar de irriterande tårarna ifrån att fly ur mina ögonvrån och min andhämtning blir normal.
Ändå kan jag inte sluta tänka på idioten, idioten som var min bästa vän. Idioten som inte lämnade något kvar förutom mig själv i världen.

Han lämnade dig för du är värdelös, för ingen vill ha dig. Varför skulle dina föräldrar annars vara iväg igen? De vill inte ha något med dig att göra. De tycker du är jobbig, de älskar inte dig.
Rösten i mitt huvud är svag, men ändå går den inte att stoppa. Den tystnar aldrig.
Bara dö, Felix. Ingen vill ha dig, din död skulle varit till stor lycka för både Cecilia och Magnus.

Snabbt kommer jag upp på fötter, går till min byrå där jag bevarar underkläder. Men det jag letar efter är inte ett par kalsonger, det jag letar efter är en liten ask.
Asken som bevarar min lycka.

När jag äntligen hittar den lilla trä-asken går jag och sätter mig i ett hörn, hörnet som är närmast fönstret, hörnet som är längst bort från dörren.
När jag öppnar asken tittar jag på de rakbladen jag har - elva stycken. Jag tar med ivriga, fast försiktiga rörelser det vassaste, det nyaste.

Ännu en gång talar rösten i huvudet, fast nu med en högre röst.
Gör det, bara gör det Felix. Du är värd alla världens smärtor, på alla möjliga sätt.

Medan tårar rinner biter jag mig i läppen. Ett. Blod rinner längst min underarm, stoppas av armvecket.

Erik gjorde det för att du var värdelös, för att du följde honom vart han än gick. Han orkade inte med dig mera, han tog sitt liv för att slippa dig.
Allt utvecklar sig. En bil blir till två, ett hus till flera. Samma är vid detta fallet. Ett sår blir till två, och två till tre. Det fortsätter så tills sju nya blodsår bildas, skapar markeringar.

Jag tittar noggrant på blodvägarna som bildades längst min underarm. Jag njuter av synen, varför vet jag inte. Det är bara en så fantastisk känsla i kroppen, det känns skönt att bli av med blodet som cirkulerar i kroppen.

Snabbt går jag ut ur rummet, och in till toaletten. Jag börjar tvätta av såren, och medan jag gör det tittar jag på min bara överkropp samt armar i spegeln.

Ärren syns tydligt, men ingen ser mig någonsin utan tröja så jag bryr mig inte. Alltid har jag något långärmat, alltid har jag något skydd.

När såren är tvättade och lindade i bandage går jag tillbaka till mitt rum, lägger mig i sängen och tänker. Tänker som alltid - på livets mening.
Efter en stund har jag redan kommit fram till svaret, så med försiktiga rörelser flyttar jag mig mellan madrasserna och lakanen.

•••••
Lite om Erik här då :)

Rösten som finns i Felix huvud är hans egen, fast den pratar med Felix som till en annan person (kan fan inte svenska, vet inte vad det heter).

Hoppas ni har det bäst :D