The Suicide Room • Foscar

T H I R T Y F O U R

O S C A R  E N E S T A D

En månad har gått sedan Felix försvunnit. Än så länge har mina dagar bestått av tårar och tankar. Jag vågar inte äns se in i spegeln, rädd för min spegelbild. Jag har inte sovit bra ända sedan Felix försvunnit, om jag sovit alls.

Vid det här laget bor jag nästan hos Felix med en övervakande Susan. Hon håller koll så jag äter ordentligt och gör något med mitt liv. Om hon inte skulle gjort det skulle jag inte äta, utan ligga i soffan i vardagsrummet, soffan jag använder som säng och bara gråter.

Vi har försökt att ta oss in till Eriks hus, jag och Susan. Men det är omöjligt. Inget fungerar. De har kameror och ser vartenda rörelse runt om byggnaden. Dessutom säger de, att om vi kontaktar polisen om fallet är Felix så gott som död.

Just nu sitter jag vid matbordet och känner för att spy av bara tanken på maten framför mig. Medan Susan trött tittar ner i sin tidning hörs en knackning på ytterdörren och snabbt tar jag det som min räddning från pastan på bordet. Så med kvicka rörelser går jag runt bordet och mot hallen.

Väl när jag öppnat den tunga dörren möts jag av tomhet. Ingen står på dörrmattan, men synen mina ögon tar in förvirrar mig. Istället för att en person skulle stå på dörrmattan ligger ett kuvert där helt simpelt. Lite skrynkligt av att ha tagit på det med mitt namn skrivit med en slarvig skrivstil.

Långsamt sätter jag mig på huk och drar fram handen mot kuvertet, som att vara rädd för att bränna mig. Väl när jag tagit upp det och ställt mig upprätt vandrar jag tillbaka till Susan.

"Ehm.. Susan?" börjar jag med en låg röst och struntar fullständigt i att tilltala henne vid fru. "Detta låg på dörrmattan."

Med ihop dragna ögonbryn och sina läsglasögon på nästippen tittar hon upp och synar det vita föremålet i min hand.
"Sätt dig, pojk." beordrar hon mjukt och utan att tjafsa emot gör jag som hennes order säger. "Vem i från kan det vara?" frågar jag tyst, egentligen rädd för svaret.

Hon tittar in i mina trötta ögon och sväljer. "Dem."

····
Woho Ada is back on track med ett sugit kapitel!

Jag vet inte äns hur många gånger jag måste säga förlåt för min frånvaro med denna bok, JAG ÄR SÅ HEMSKT LEDSEN GUYS. Men jag tänker avsluta denna, tack vare både kommentarer, privata meddelanden och min kära vän som tjatar om en fortsättning. Dock är jag inte säker på om en tvåa kommer som planerat, Sorry.

Jag mår fortfarande skit, men det gör jag hela tiden så jag kommer försöka trycka bort det och få undan denna dåliga bok haha!

Jag hoppas ni fortfarande är kvar, och att ni mår bra ❤

xx