The Suicide Room • Foscar

T W O

Efter musiken sökte jag efter Robin, men fann honom ingenstans. Såklart att han fegade ut, det gör han alltid.

Medan jag går genom korridoren ser jag ner på klockan runt min handled. Den långa visaren står på trettiofem medan den korta på nio. 09.35.
Jag är alltså tio minuter sen till svenskan.

Men trötta steg går jag en trappa ner, till korridor B100. I den korridoren finns klassrummet B112, mitt svenska klassrum samt hemklassrum. Där finns också mitt skåp och klassrummen till min matte och No.

Snabbt och vant låser jag upp skåpet, tar mina böcker jag behöver och låser det igen.

Med blicken fäst i personer jag passerar går jag mot klassrummet, öppnar sedan dörren och stiger in.

Massa mummel börjar, de tittar på mig. De slutar lika snabbt när jag tittar djupt in i deras ögon en efter en. Påväg till min plats längst bort hinner jag se många skrämda blickar, många blickar som speglar rädsla och nervositet.

Flinandes sätter jag mig vid platsen intill väggen, låter bänken bredvid stanna tom. Eriks bänk.

"Varför är du sen, Felix?"

Patrik, min mentor ser på mig under lugg där han sitter bakom katedern.

"Jag letade efter en idiot som skulle 'visa' mig något, men som alltid fegade han ut. Ja, jag pratar om dig, Robin."

Några hånfulla skratt riktade mot Robin hann höras innan Patrik avbröt det hela och sa att vi ska jobba.

"Eh, Felix? Vi jobbar från sida 67 till 71 idag. Jag vill att du visar mig vad du gjort under lektionen efter att vi slutat."

Patrik ser på mig med en aning rädd blick, jag flinar bara som svar.

·

Lektionen har nått sitt slut och elever stormar ut ur klassrummet medan jag sitter på min stol lutad bakåt mot väggen med fötterna på bänken.
Patrik går fram till mig, ser ner på mina fötter men säger inget. Han är rädd för min reaktion om han kommenterar.

Flinet på mina läppar är som påklistrat och jag ser roat upp på min mentor som nervöst tittar på mig.
När han ser att jag märkt hans blick slår han genast bort den så den landar på bänken. Att han är rädd precis som alla andra är svårt  att missa.

"Jag kan nästan gissa att du inte äns läst första uppgiften."

Med ett höjt ögonbryn ser jag på honom.

"Såklart jag läst genom den fucking uppgiften. Jag är inte störd så jag inte kan läsa."

Han rycker till, backar några steg och tittar på mig.

"Du kan gå nu, Felix. Annars riskerar du att komma försent till Birgittas lektion."

Med ett flin på läpparna ställer jag mig upp, går till dörren men stannar upp med handen på handtaget.

"Vad säger man?"

Jag tittar på min mentor med höjda ögonbryn, väntar på hans svar.

"Eh, juste. Hejdå Felix, hoppas du har en bra dag."

Med det sagt från hans sida öppnar jag dörren, går över tröskeln och stänger den igen.

•••••
Kapitel två nu då.
Vad tycker ni hittills? Snälla kommentera, blir så glad då (:
Oscar kommer om kanske två kapitel, så stay tuned.