My badboy

Del. 45

Vi satt där ett tag tills vi hörde sirener. Vi ställde oss upp och jag blev genast nervös vilket Oscar märkte. "It's okay" sa han lugnande och tog tag i min hand. Jag höll den hårt och de andra kom ut och slöt sig upp bredvid oss. Amanda var på min andra sida och tog tag i min hand också.

Det kom två polisbilar och poliserna klev ut. Skolklockorna ringde och jag blev ännu mer nervös, nu kommer alla elever komma. Som jag trodde kollade jag bak och eleverna slöt en efter en upp mot fönstrena. Jag blev ännu mer nervös och höll deras händer ännu hårdare.

Poliserna närmade sig oss och då viskade Oscar något till killen bredvid och han gick mot dörren. Jag kollade vad han gjorde och hörde sen hur han skrek till alla elever. "Don't you all have something better to do?!!!" Lika fort som de hade kommit dit försvann de igen och han kom ut igen. Direkt efter honom kom rektorn.

Jag tittade ner i marken och hörde mitt namn. "Where is Kaylie Garcia?" Sa ena polisen lugnt och jag kollade upp men kunde inte svara. "This is Kaylie" sa Amanda. "Can we talk to you.... In private?" Sa den andra polisen och jag höll deras händer ännu hårdare och svalde hårt men nickade sakta. "I'm going with her" sa Amanda och då hängde Oscar på. "Me too"

"Only Kaylie" sa polisen men de gav sig inte. Tillslut gav poliserna med sig och vi fick gå iväg med två poliser, de andra två pratade med killarna och rektorn. Vi fick sätta oss i polisbilen.

När vi kom fram till polisstationen fick vi gå in i ett rum och sätta oss vid ett bord. Poliserna satte sig mittemot och presenterade sig själva. "So, who are you two?" Sa de lugnt och tittade på Amanda och Oscar.

"I'm Amanda Collins, Kaylies friend" sa hon och de nickade och skrev ner någonting i sina anteckningsblock. "And you?" Sa de och tittade på Oscar. "I'm Oscar Hernandez" sa han och Mary som hon hette skrev återigen ner det på sitt anteckningsblock. Om han hette Hernandez var han säkert spanjor, det hade jag ingen aning om. "And I'm guessing you're Kaylies boyfriend" sa hon och kollade upp. "Oh, no I'm her boyfriends friend" sa han och jag blev faktiskt lite glad. Min pojkväns vän.

"And where is your boyfriend Kaylie?, is his name Lucas?" Jag stelnade till. "Uhm no his names is Austin" sa jag och hon nickade. "Can you tell me who Lucas is?" Hon pratade med mig som att jag var en bebis.

"He is a guy at my school" hon nickade och skrev igen. "Do you have any kind of relationship with Lucas?" Frågade hon. "He was my friend" sa jag och hon nickade.

"Can you tell us what happened?" Sa hon och jag blev tyst. Nej, det kan jag inte. Vad ska jag ens säga? Jag kände hur Oscar tog tag i min hand under bordet och han viskade tyst. "It's okay" och jag nickade sakta och efter en liten stund tills tystnad berättade jag sen vad som hände.

När jag var klar nickade hon. En polis kom in och tittade på Mary. "We've got a hold on Kaylies mom, but not Kaylies dad, she is coming soon" Jag stelnade till igen, måste alla prata om honom. Mary nickade och polisen gick ut igen och Mary tittade på mig. "What does your dad work with, so we can call him" jag tittade ner i bordet och nu tog Amanda min hand också. "He's in the army" sa hon och poliserna tittade på varandra. "I'm sorry Kaylie" sa hon.

"Well do you know what? I'm not. I'm mad at him. I can't explain how much I hate him for leaving us. He didn't think of his family in that desicion. I'm so fucking mad at him, so don't be "sorry" ? There's no reason to be sorry over an idiots mistakes" sa jag och försökte att inte gråta.

"It's okay to cry Kaylie" sa hon lugnt och då skrattade jag till med tårar i ögonen. "I know, I just don't perfer doing it" sa jag och drog snabbt bort tåren som rann nerför min kind. "No puedo hacer esto" (jag orkar inte göra det här) mumlade jag för mig själv.

"Ella tiene razón, no hay nada malo con el llanto" (Hon har rätt, det är inget fel med att gråta) sa Oscar och innan jag knappt ens hann reagera på att han prata spanska började jag gråta.

Oscars perspektiv

Jag kramade om henne och hon grät mot mitt bröst. Jag kollade på Mary och Thomas och de nickade mot mig och ställde sig sen upp och gick ut. Amanda tittade oroligt på mig och gick sen ut, antagligen för att prata med poliserna.

Ett tag senare öppnades dörren och en kvinna kom in. Hon nickade mot mig och log och jag log tillbaka och släppte Kaylie och ställde mig upp. Hon satte sig ner och kramade om Kaylie och Kaylie började återigen gråta. "I miss dad" sa hon och då började nästan hon som jag tror är Kaylies mamma gråta. "I know honey"

Jag gick ut ur rummet och satte ansiktet i händerna. Det kan inte vara lätt för Kaylie.