My badboy

Del. 69

Kaylies perspektiv

De såg förvånade ut. Jag vände mig om då och fortsatte ut. "Are you sure" sa Nathan efter mig och jag nickade. Sen öppnade jag dörren och gick ut.

Jag såg Austin lite längre bort så jag började springa dit. När jag var tillräckligt nära saktade jag ner. "Hi" sa jag och vi båda stannade upp och han vände sig om. Nu stod vi ungefär 10 meter ifrån varandra.

Jag kunde inte riktigt tyda vad han kände. Han såg dels förvånad ut, lite lättad, men mest ledsen. "Hi" svarade han lite typ försiktigt.

"We should talk" sa han och jag nickade. "Talk" svarade jag.

Hans kroppsställning sjönk ihop lite och det var tyst ett tag. "I'm sorry" sa han tillslut och tittade rakt in i mina ögon. Mina ögon tårades lite och när en tår rann ner drog jag snabbt bort den och drog in snor i näsan. Sen nickade jag lite.

"Okay.." han tog ett djupt andetag och såg ut att försöka samla sig själv. "So you might wonder why I broke up with you, and why I said what I said" började han. Nu tårades hans ögon också och han var tyst ett tag till.

"I thought you were dead" sa han och jag drog återigen bort en tår.

"And so when Sophie told me you were just sleeping, I was in chock. I didn't know how to react or how to feel about anything. Because I thought I'd lost the one that means everything to me" han tog ett djupt andetag.

"I thought I'd lost you" sa han och en tår rann ner för hans kind och han började skratta lite. "I hadn't cried for ten years until I met you" sa han och drog sen bort tåren och tittade på mig igen.

"It's hard to explain the feeling that went through my whole body when I thought you were dead. It's literally not possible to describe. And after I was in chock. And I just didn't know what to do. So I thought that the only solution was to break up with you. Because then I'd never have to go through that pain again. Because what if you get hurt? And what if you really die? I was just selfish, I shouldv'e been there for you instead. And I'm so sorry for doing what I did"

"And well, yeah, the part about that I don't love you anymore, that was all bullshit. I thought it would make it easier. But it clearly just made it worse. Breaking up with you was the biggest mistake of my life"

Han tog ett djupt andetag. "And I'm not asking you to forgive me, I just want you to know why I did it, and that it had nothing to do with you. And.... I love you" sa han och jag stod bara och tittade på honom.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var absolut inte såhär jag trodde att det var och så han kände.

"Please say something" sa han och såg väldigt ledsen ut. "How about..." jag gick emot honom. "not...saying anything" sa jag tillslut och när jag kom fram log jag lite och böjde mig sen fram och kysste honom.