Nörd på heltid, eller?

1.2

Liams perspektiv

Vem skickade sms:et? Det var ingen i parken förutom jag, Malin och några ungdomar som spydde i buskarna. Men det kunde omöjligt ha varit dem. De var så borta att de hade trott att de själva var fåglar som kunde rapa hela alfabetet baklänges med käften full med spya.

~~~~~~~~~

"Hej, är det du som är Liam?" Frågar en sjuksköterska. Jag hinner inte svara innan hon fortsätter. "Du kan följa med mig här så ska du få träffa Justin."

"Hur mår han?" Frågar jag.

"Han mår bättre än förut. Vi har gett honom lugnande medel och sytt ihop hans sår i ansiktet och det på magen." Säger hon. Hon går snabbt och bromsar inte in i svängarna. Tillslut öppnar hon en dörr och jag kliver in.

Justin ligger på en sjukhussäng mitt i rummet iklädd sjukhuskläder. Han försöker le men det ser svårt ut. Antagligen på grund av att han är så trött.

"Hur mår du?" Frågar jag.

"Bra antar jag. En fråga bara. Hur fan kom jag hit.?" Säger han med ett skratt på väg upp men försöker låta allvarlig.

"Det enda jag vet är att vi hjälpte dig från Stora Ekparken. Jag ringde en ambulans och sedan åkte vi hit."

"Vilka vi, och hur hamnade jag i Ekparken?" Frågar han.

"Jag och Malin, och jag har ingen aning. Du startade ett stort slagsmål iallafall på festen, sedan gick du ut och sa något om friskluft. Oscar och Erik var lika packade som dig så jag stannade med dem. Jag trodde du bara gick ut i trädgården eller nått."

"Men hur visste min mamma att jag var där?" Frågar han med en förvirrad blick.

"Både hon och jag fick ett sms som sa att du var där." Säger jag.

"Vilket sms? Jag skickade inget jävla sms. Kan inte du bara berätta allt från början, jag kommer inte ihåg ett skit."

"Vi gick på Henkes fest, du drack dig riktigt full och startade ett slagsmål. Sedan fick du ett rejält slag i magen och drog dig ur slagsmålet, du gick ut för att ta friskluft, trodde jag. När du inte kom in igen trodde jag att du kanske hade gått hem. Efter ca 1 timme fick jag ett sms som sa att du var i Stora Ekparken och medvetslös. Personen som skickade sms:et hade rätt. Du var medvetslös och rejält sönderslagen." Jag tog ett andetag för att fortsätta. "Jag skyndade mig dit och Malin kom också springande. Hon sa att hon också hade fått ett sms. Iallafall så ringde jag 112 och sedan åkte vi hit. Och det var ingen i parken som var tillräckligt nykter för att ha kunnat skicka det sms:et."

"Så du såg ingen allas?" Frågar han.

"Nej jag såg bara ungdomar som spydde i andra änden av parken. Men alla dem var lika borta som du. Jag vet heller inte hur du lyckades bli medvetslös i parken. Av slagsmålet fick du bara blåmärken. Resten av såren kan inte mänskliga händer orsakat" Säger jag efter min långa förklaring.

"Mänskliga händer? Menar du att jag blev nerslagen av en robot?" Frågar han skeptiskt.

"Nej, jag menar att personen som orsakade det här använde inte sina händer utan något annat, typ glasskärvor eller en kniv." Svarar jag och Justin suckar.

"Du vet att det kommer gå världens rykte i skolan om vad som hände den här helgen." Säger han och flinar.

"Haha, det behöver vi bara bry oss om på måndag." Skrattar jag fram.