Nörd på heltid, eller?

2.4

Disas perspektiv

vi låg på stranden och solade tillsammans. Jag hade börjat att svettas på ryggen av värmen och kände de härliga svettdropparna rulla ner för ryggraden. Lexi är så mystisk. Hon är en helt fantastisk människa, hon kan få vem som helst att skratta men hon har aldrig nämnt något om sin bakgrund. Hon är som hårt sluten burk med sylt. Man måste lirka och skruva försiktigt för att få upp locket. Jag har ingen aning om hon har några syskon. Jag antar att hon har föräldrar för det har hon sagt, tror jag. Den gången när vi provade klänningar till festen om jag inte minns fel. Jag sneglar på Lexi som ligger på rygg på sin handduk. Jag ser också att hon med jämna mellanrum sneglar bort mot en hög klippa i utkanten av stranden. Hon kanske vill hoppa från den. Den ser dock ut att vara väldigt högt ovanför vattenytan. Men vad vet jag?

"Lexi kan inte du berätta om din familj? Du pratar inte så ofta om dem, faktiskt aldrig." Frågar jag lite försiktigt. Hon vänder sin blick mot mig och sätter sig upp i skräddar ställning på handduken.

"Jag vet inte... jag har knappt accepterat det för mig själv." Säger hon och suckar.

"Vad menar du?"

Hon sitter tyst en lång stund och det ser som om hon debatterar med sig själv om hon ska svara mig eller inte. Tillslut suckar hon tyst och tar sedan nervöst ett djupt andetag.

"Jag pratar aldrig om dem för att dem inte finns. De existerar inte." Säger hon snabbt. Jag kan knappt tro mina öron. Dem vadå? Hörde jag fel?

"Lexi jag fattar att du tycker det är ett jobbigt ämne, men du behöver inte skämas för dem. Du är iallafall inte släkt med Justin" Jag försöker mig på ett skämtsamt skratt men slutar tvärt. Jag skymtar några tårar som rullar ner för Lexis kinder.

"Disa... j-jag... har ingen familj!" Säger hon tillslut.

"Va, hur kan du inte ha det. Alla kommer ut från en livmoder, tro mig jag var närvarande på sexualkunskapen." Säger jag och ett kort skratt flyger ut hennes mun. Hennes kinder är dock fortfarande fulla med tårar. Jag kollar på henne allvarligt. "Men du sa ju att du hade frågat dem om festen."

"Disa, jag ljög för dig den dagen för jag ville inte att du skulle veta om min tragiska historia. Jag vill inte att någon ska få reda på den, risken är att jag tas om hand av socialen. Jag ville inte att någon på skolan skulle få reda min historia för att slippa bli mobbad för resen av mitt liv. Men nu spelar det ingen roll för nu vet du iallafall."

"Vad hände?" Frågar jag så tyst. Hon suckar igen men tar ett djupt andetag igen.

"Jag hade en mamma och en pappa när jag var lite. Jag var ensam barn så inga syskon fanns med i bilden. Men vi var ändå en lycklig liten familj. Min mamma försvann. Hon skulle åka iväg med jobbet men kom aldrig tillbaka. Pappa blev förkrossad och började dricka. Han förlorade jobbet och vi förlorade huset där vi bodde. Pappa drack så mycket så att det gick ut över mig. Jag var ungefär 7 år tror jag på den tiden. Han slog mig ofta och det var sällan det fanns mat i kylskåpet." Hon torkar sina kinder med baksidan av händerna och snörvlar till. "Där har du den korta varianten av min tragiska barndom."

"Men var är din pappa nu?" Frågar jag.

"Juste, när jag var 9 år fick jag höra på radion att polisen hittat en full man på gatan. Det visade sig att han var död. Min pappa kom aldrig hem, jag väntade i flera veckor men han dök inte upp. Jag träffade aldrig min pappa efter jag hörde den nyheten. Jag drog den enkla slutsatsen att det var han. Så från den dagen fick jag klara mig själv."

Jag lyssnar uppmärksamt med ett hårt bultande hjärta. Aldrig i livet att jag hade vågat berättat detta. Fatta riskerna att bli påkommen utan någon vårdnadshavare. Polisen, Socialen, staten, sjukhus och skolan, vem som helst kan ifråga sätta henne och det är kört för henne. "Men var bor du nu?" Frågar jag.

Hon kollar upp på mig innan hon vänder blicken mot klippan igen och pekar lite diskret mot den. Jag nickar sakta men frågar inget mer. Lexi ser på mig och jag ska precis lägga mig ner på handduken igen.

"Disa det är en grej jag skulle vilja berätta. Du vet den dagen när vi pratade om sms ryktet och Justin, jag blev rätt så upprörd och du kramade om mig?" Säger hon tyst och försiktigt.

"Ja såklart." Svarar jag och ler mot henne.

"Det var den första kramen jag hade fått på nästan 14 år" Säger hon till mig med nya tårar på väg ut. Jag har också svårt att hålla tårarna tillbaka och gör inget för att hindra dem. "Jag vill bara att du ska veta att jag uppskattar dig så mycket mer än jag ibland visar." Jag sätter mig bredvid henne och ger henne en stor kram.

Jag samlar mig efter ett tag och tittar ut över stranden. Vi sitter här och gråter en varm vår dag innan sommarlovet börjat och det börjar bli lite för deprimerande. "Nu bestämmer jag att varje gång vi ses ska vi ge varandra en kram. Det är våran hälsning från och med idag." Säger jag och skrattar. Jag torkar bort Lexis tårar och ler mot henne. Ett leende drycker upp i hennes ansikte och hon skrattar kort.

"Det låter bra." Svara hon och torkar de sista stelnade tårarna från kinderna.

"Tjena tjejer. Inte visste vi att ni skulle vara på stranden." Justin, Liam, Erik och Oscar kommer gående mot oss och både jag och Lexi lägger oss snabbt ner på handdukarna. Vafan gör dem här.

"Hej." Säger jag kort till dem. Lexi säger ingenting utan försöker diskret få bort rester av hennes röd sprängda ögon. Killarna slår sig objudna ner bredvid oss och börjar ta av sina kläder. Jag ser Lexi slänga några hastiga blickar på Justin och jag flinar. Hon ser mig och rodnar, sedan ställer hon sig snabbt upp.

"SISTEN I ÄR EN RUTTEN FISK!" Skriker hon och springer mot vattnet. Lika så gör jag och jag springer snabbt efter. Jag hör även killarna bakom oss krångla med sina kläder men kommer sedan dem också snabbt springande mot vattnet. När alla var i vattnet hade vi förvandlats till femåringar igen och jävlar vad vi stänkte vatten på varandra.

"Ahaaaaaaa! Vafan var det!" Skriker jag förfärat. Jag hade känt något vid mina ben på botten. Men en Liam kommer stället upp ur vattnet farligt när mitt ansikte så jag tar snabbt ett steg bakåt.

"Liam seriöst det där var inte kul. Du skrämde livet på mig!" Skriker jag åt honom. Han bara skrattar åt mig men säger ändå ett förlåt. Shit vilket fint leende. Hans leende är lite att dö för, herregud. Disa skärp dig, sluta stirra. Jag skvätte vatten på honom och han reagerade lite för sent och fick istället vatten rakt upp i ansiktet.

"Fan för dig Disa!" skrek han. "Nu jävlar ska då få." Han skrattade och skvätter ännu mer vatten på mig.