Nörd på heltid, eller?

2.8

Lexis perspektiv

Jag går tillbaka till korridoren där Disa har lektion med ett leende på mina läppar. När jag ska svänga så går jag in i någon igen.

"Men Vafan! Varför händer detta mig?" Säger jag tyst för mig själv. Jag kollar upp och ser Disa. Djupt, djupt inom mig pustar jag ut. Hon sträcker ut sin hand för att dra upp mig från golvet och hela tiden har hon ett hemlighetsfullt flin på läpparna.

"Ta det lite lugnt i svängarna va."

"Vad flinar du åt?" Frågar jag.

"Eh... ingenting förutom att jag kom på världens bästa idé." Säger hon finurligt.

"Vadå?" Hon drar mig i armen och går mot utgångarna. Vi sätter oss på en bänk utomhus långt ifrån alla ungdomar på skolgården.

"Jo, jag har tänkt lite. Eftersom jag misstänker att du inte har så mycket pengar så har jag kommit på en jättebra idé. När din pappa dog och din mamma försvann så har ju polisen aldrig hittat några släktingar och det fanns inga pengar att ärv så du får jobba. Har jag rätt?"

"Ja, jag jobbar på helger oftast." Säger jag tveksamt.

"Jag har hittat ett nytt perfekt jobb för dig." Tjuter hon av glädje.

"Va? Ett jobb?"

"Min pappa behöver en assistent. Är inte det perfekt."

"Disa jag uppskattar det du gör, jättemycket, men hur gör vi med mina genomskinliga låtsasföräldrar. Remember! Jag vet inte ens hur man är en assistent, och vad jobbar ens din pappa med?" Säger jag oroligt. Jag har så många frågar och olika scenarion om hur saker och ting kan gå fel att Disa blir tvungen att ta tag i mina axlar och skaka om mig.

"Lugn, jag ska berätta. Jag har en plan. Jag själv har praktiserat hos honom så jag lär dig allt. Min pappa är faktiskt jättesnäll. Så du behöver inte oroa dig."

"Okej, vad gör man?" Frågar jag.

"Det ända du behöver göra är att fixa lite papper, på helgerna behövs du som mest. Därför tycker jag detta jobb passar dig perfekt." Säger hon snabbt av upphetsning.

"Varför på helgerna, är han inte hemma då?"

"Min pappa jobbar jämt så det är bara att vänja sig, men det är oftast på helgerna som han kan gå på möten, så nästan varje helg går han på gud vet vad. Det är då du kommer in i bilden. Medan han är på konferenser och grejer ska du bara ta hand om hans kontor. Lätt som en plätt."

Jag rycker på axlarna. Något sådant kan väl vem som helst klara av, eller? "Okej, är det allt jag behöver göra så är jag på." Svarar jag osäkert.

"Lexi, det finns bara en liten hake." Säger hon långsamt. "Du kommer behöva fylla i pappar av olika slag eftersom detta faktiskt är ett regelbundet betalande jobb. Underskrivet av dig och dina föräldrar skulle jag tro, vart du bor osv. Sedan kallas du in på en intervju. Där ska du berätta lite om dig själv, din bakgrund och hur du mår. Vad du vill i livet och om du är engagerad." Jag avbröt henne inte någon gång och jag har aldrig hört henne prata så långsamt och så allvarligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. "Jag tror det är bäst om du berättar för en vuxen om din situation, min pappa är ett alternativ. Han kan hjälpa dig."

"Så om jag berättar för din pappa om mig själv och riskerar att hela universum får reda på min historia så finns en möjlighet att jag kanske får jobbet?" Frågar jag tveksamt, som om jag aldrig riktigt vill höra svaret.

"Nja inte riktigt, min pappa har tystnadsplikt eftersom att det är hans assistent och berättar inget för några andra utan din tillåtelse. Plus att du är min kompis och om du berättar din historia så kommer han definitivt vilja hjälpa dig. Och om han inte gör det, vilket inte är så troligt kommer jag att tvinga honom att göra det." Ett kort skratt flyger ut ur min mun.

"Låt mig tänka på saken, okej?"

"Absolut. Du vet att jag bara vill hjälpa till va. Jag tycker att det du har gått igenom är så hemska och som din bästa kompis är det min plikt att se till att du mår bra. Därför tror jag att en förändring i ditt liv inte skulle skada." Säger hon allvarligt "Dessutom skulle din livssituation bli bättre, du skulle inte behöva bo i en husvagn, köpa dig lite nya kläder. Uppgradera dig själv helt enkelt." Hon ler snällt. Disa ler allt snällt, tänker på alla runt omkring henne. Jag flinar åt henne hur hon har lyckats planerat mitt liv bättre på en timme än jag lyckats på 15 år. Jag reser mig upp och drar henne i armen och nu är det hon som följer efter mig.

"En sak till Lexi." Jag slutar gå och vänder mig om och tittar på henne med en frågande blick.

"Om du tar jobbet och tjänar lite pengar så skulle du kunna ta med din älskade Justin till din framtida lägenhet. Jag råkade lixom höra hans ursäkt i skolan och den förtjänar ett pris tycker jag. Ni är så söta tillsammans" Säger hon och flinar. Mina kinder exploderar i 50 olika färger av röd på mindre än en sekund. Varför skulle hon säga något sådant? Jag gillar inte ens honom och han gillar definitivt inte mig. Hon håller för munnen och försöker kväva ett skratt. Hon lyckas inte vilket för mig att bli ännu rödare.

"Ha Ha Disa, kul, riktigt kul. Kom nu, du ska få se stranden." Säger jag ironiskt.

"Men jag har ju redan sett stranden?" Nu ser hon ut som ett riktigt frågetecken.

"Nej! Du har sett vattnet och alla människor PÅ stranden. Nu ska du få se alla människor NER PÅ stranden." Säger jag med ett lurigt flin.