Nörd på heltid, eller?

4.6

Justins perspektiv

Jag och Lexi är påväg hem till mig. Disa tror att jag kom hem för längesen. Men hon sover säkert när vi kommer hem. Jag går bredvid Lexi och tänker på det jag gjorde förra natten. Hur fan tänkte jag? Eller, Vänta...jag tänkte inte alls! Där har vi svaret. Ändå kan jag inte låta bli att le för mig själv. Jag känner hela tiden hur våra jackärmar snuddar varandra varje gång någon tar ett steg. JUSTIN! Sluta, du låter helt obsessed.

Jag sneglar på Lexi och ser att hon har svårt att gå. Hon vinglar till då och då. Hon verkar också försöka koncentrera sig jättemycket på något. Varje gång vi går förbi en lycktstolpe stödjer sig mot den i några extra sekunder innan hon släpper och måste koncentrera sig till nästa lycktstolpe.

"Lexi!? Mår du bra?" Frågar jag.

"Absolut, jag... bara. Eller...jag vet inte! Allt snurrar och...jag kan inte...jag vet inte vad jag...jag ska göra!?" Säger hon och vinglar till. Hon trampar snett och ramlar. Med mina reflexer och den gentleman jag är, hinner jag fånga henne innan hon når marken. Jag håller henne i mina armar och märker att hon har slocknat. Hon andas fortfarande, men när jag försöker väcka henne ger hon inte ifrån sig några reaktioner.

Han kanske har en sjukdom och allergier trots allar. Men jag är 99% säger på att hon hade skämtat om det i parken. Eller? Jag vet egentligen inte. Jag vet väldigt lite om henne. Hon pratar väldigt sällan om det. Hur som helst måste få hem henne på något sätt.

Lexis perspektiv

Jag öppnar sakta mina ögon och kan inte se ett skit. Jag kan inte avgöra om det är mörkt eller ljust. Det kanske är så ljust i rummet så att ögonen förvandlar det starka ljuset till smärta i mina ögon. Eller så är det mörk i rummet. Jag kontrollerar att jag fortfarande lever. Man vet ju aldrig, jag kanske är i himmlen. Jag vickar på tårna och fingrarna. Jag försöker röra på resten av kroppen men det är riktigt svårt. Jag trycks ner mot vad som känns som en säng. Men det som trycker ner mig känns mer som om någon ställt en soffa på mig. Jag börjar långsamt få tillbaka min syn och det visade sig att det var ljust i rummet. Någon förbskad jävel har glömt att dra ner gardinerna. Det som ligger på mig är inte en säng utan en mörkhårig kille. Guess who? Justin, What a surprise! Jag ska inte överdriva här, Justin ligger halvt på mig med armen omkring mig, men det syns att han har försökt hålla ett avstånd.

Well!? Isn't this akward!? Jag gör mitt bästa för att inte bli röd i ansiktet. Men tyvärr blir det bara värre när några fniss kommer från andra sidan rummet. Disa står i morgonrock och kollar på mig med roade ögon. Jag inser då att det inte är en säng utan en soffa jag ligger på. Jag är i vardagsrummet. Hon flinar på mig och jag gömmer ansiktet i mina händer som jag lyckat ta upp till ansiktet. Det förvånar mig inte om Disa har tagit foton på oss också. Jag ska döda henne någon gång om jag bestämmer mig för att bli seriemördare, vilket jag inte har några större planer på att bli. Iallafall försöker jag krångla mig upp ur Justins grepp och upp från soffan. Men jag märker att det inte gick så bra när Justin vaknar till och kollar på mig med trötta men uppspärrade ögon.