Nörd på heltid, eller?

5.9

Lexis perspektiv

Jag öppnar ögonen sakta på morgonen. Det är skola som vanligt idag. Varje morgon, varje dag, varje vecka, varje månad har man skola. Det spelar ingen roll om det är lov eller helg. Någon gång på ledigheten inser man att skolan börjar någon gång igen. Jag hinner ligga i min säng hos Disa och tänka igenom ganska mycket på de få minutrarna innan jag går upp för att äta frukost. För att sammanfatta mina senaste månader kort kan man säga att jag har varit med om mycket.

Jag har fått en kompis för livet. Hon har hjälpt mig att se det ljusa i saker. Mobbaren har blivit snäll och jävligt-super-in-i-helvetes-snygg-och-sexig. FAN LEXI! Inte tänka på det. Jag har ett jobb. Jag börjar tjäna pengar. Med mer pengar i fickan har jag möjlighet till mat, kläder och jag slipper bo i husvagnen. Jag saknar dock klippan och utsikten över stranden. Saknar skogen och hur tyst det var på natten. Hemma hos Disa är det tyst men jag är inte van att sova i närheten av bilvägar, andra hus eller i närheten av gatlyktor. Jag har snart gått ut andra året på gymnasiet och ska börja trean efter sommaren. Det kanske låter lite för några månader. Men det var en lång väg att ta. Om det låter rimligt för någon?

Jag kravlar mig ur sängen och skakar om Disa påvägen ner till nedervåningen. Hon grymtar till och vänder sig om igen. Hon ser ärligt talat ut som en död fiskmås i sängen. Ingen prinsses sovare här inte.

Jag sätter mig och äter min macka i köket när Disa hasar sig långsamt ner för trappan och försöker sig på ett leende. Det ser mer ut som att hon plågas av situationen och ser helt mörbultad ut. Jag väljer att på peka det efter som jag inte kan låta bli..

"Disa, jag viste inte att du va så här pigg på mornarna? Det är inte ofta jag ser dig trött." Säger jag sarkastiskt och flinar mot Disa.

"Håll käften Lexi. Du vet att jag är morgontrött." Säger hon och pekar Fuck you till mig. Jag har svårt att hålla mig för skratt och hon räcker därför ut tungan åt mig. Jag får ett till skrattanfall och jag ser även att Disa inte kan hålla ett leende tillbaka längre.

"Lexi jag hatar dig just nu." Säger hon kort och vänder sig sedan till kylskåpet.

~~~~~

Jag går genom skolkorridoren till nästa lektion. En helt vanlig, tråkig lektion, en helt valig dag några veckor innan det blir sommarlov och...

"Lexi?! Vart är du påväg? Vi har lektion i sal 20." Säger Disa bakom mig.

"Ehh va...men jag är påväg till sal..."

"Lexi, du är påväg till sal 56!"

"Jag vet." Säger jag och muttrar. Jag gillar inte när jag har fel och någon annan har rätt. Det kan vi ju konstatera.

Vi går in genom klassrums dörren och kollar ut över klassen. Väldigt pratigt. Rörigt. Några papperslappar som kastas då och då,  men de flesta sitter bara med sina mobiler. Jag och Disa går bort till Erik, Justin och Liam som har denna klass med oss. Vi sätter oss på någon plats framför de eftersom de satt längst bak. För första gången har jag känt mig välkommen bland ett gäng ungdomar. Åker vi tillbaka i tiden var det oftast jag som tryckte skolböckerna mot bröstet, hukade ryggen och fick papperslapparnai huvudet när jag kom in i klassrummet.

Jag sätter mig ner bakom bänken och öppnar böckerna. Istället för att riktigt läsa på raderna tänker jag på imorse istället. Vad jag tänkte och att jag förhoppningsvis kan bygga upp ett eget liv igen. Jag...

"Lexi!? Kan Lexi komma till rektorns kontor?" Hör jag en sprakig röst genom högtalarna. Jag kollar på Disa som rycker på axlarna. Jag ställer mig upp och går ut ur klassrummet med varenda blick riktad mot mig. Som om jag gjort något olagligt. Det har jag inte, för...eller har jag det?!

"Hej Lexi! Kul att du kunde ta dig hit." Säger rektorn med ert tillgjort leende.

"Hade inte precis något val" säger jag nonchalant tillbaka. Jag har faktiskt ingen lust att vara snäll, trevlig, duktig eller en super elev just nu.

"På grund av det som har hänt på den senaste tiden, med massa bråk och så vill vi faktiskt träffa dina föräldrar. Vi förstår att du har det tufft hemma. Jag menar med deras alkohol problem och sjukdom som gör det värre och så. Men snart kräver vi att få träffa dina föräldrar. Du är fortfarande inte registrerad i skolan. Vi vet inte ditt efternamn eller ditt personummer." Säger rektorn. För varje ord han säger blir jag mer och mer nervös.

"De är fortfarande på rehabilitering och jag fick aldrig veta min person information innan båda blev sjuka i huvudet."