Nörd på heltid, eller?

0.6

Lexis perspektiv

"Vad gör du egentligen här Justin?"

"Vad gör du här egentligen?" Säger han tillbaka utan att svara på min fråga.

"Jag sitter på stranden för jag behövde tänka." Säger jag till honom.

"Varför?" Frågar han

"Det har du ingenting med att göra!" Svarar jag. Jag börjar bli irriterad av att han helt plötsligt ska rota omkring i mitt liv. Jag sitter där i 5 minuter, i 10 minuter, i 20 minuter. Kan han aldrig gå eller?

Justins perspektiv
Jag står och betraktar henne länge. Hon är riktigt snygg där hon sitter helt tyst, och vacke....nej, nej inte vacker, hon är snygg och het och sexig och hon skulle vara bra i sängen menade jag. Jag försöker gå där ifrån men mina fötter vill liksom inte röra på sig. De vill stå kvar och mitt hjärta vill vara kvar men min hjärna försöker göra allt för att mina fötter ska röra på sig och börja gå hemåt. Hade jag varit här med mina kompisar hade jag kanske slagit henne men nu har jag ingen lust. Shit, vad händer med mig egentligen. Ena sekunden vill jag slå henne för att hon är så nördig och andra inte. Nu så sitter hon bara där som en normal människa och är bara snygg. Vad tänker jag egentligen, bara gå hem och shit i henne.
~~~
Det är nästa dag i skolan och jag sitter vid min bänk med Liam bredvid mig. Jag kan inte se Lexi någonstans, är hon sjuk? Vad tänker jag på, jag bryr mig inte om hon kommer eller inte. Lektionen börjar och efter 5 minuter öppnas dörren.

"Förlåt att jag kom försent!" Rösten tillhör Lexi och jag kan inte låta bli att flina för mig själv.
Dagen går och efter lunch så sitter vi och små pratar, alla har ganska tråkigt och vi vet inte vad vi ska göra. Tillslut reser vi på oss och börjar gå runt i korridoren. Vi ser Lexi vid ett bord och hon kollar upp från sin bok med panik i blicken. Vi går fram till henne.

"Tjena nörden" säger jag men hon svara inte, hon bara slår sakta, sakta ihop sin bok utan att släppa oss med blicken.
Jag tar ett grepp runt hennes handled och drar upp henne från bänken, sedan ger jag henne ett hårt slag i magen. Jag flinar och alla i gänget skrattar. Jag ger henne en spark i ryggen och hon kvider till. Jag hör ett lågt stön av ord.

"Varför? Varför mig?, varför inte någon annan?" Säger hon tyst, knappt hörbart.

Jag flinar och ger en blick till killarna att vi ska gå, på vägen  tillbaka till mitt skåp har jag jättemycket ångest. Vad håller jag på med? Jag kunde ju inte backa ur framför mina kompisar, eller hur?

Lexis perspektiv
Jag försöker ställa mig upp och med hjälp av händerna så kommer jag upp sittandes på bänken igen. Det gör ont och jag får snabbt blåmärken på både mage och rygg. Varför jag, tänker jag. Jag gråter inte, det är bara bortkastade känslor. Jag har bättre saker att göra.
~~~
Jag står på klipporna och kollar ut över vattnet. Ingen följde efter mig idag och det är jag glad över. Jag känner en tår rulla ner från kinden, den faller ner på berget och rullar en bit tills jag inte kan se den längre. Jag är så trött på alla slag, alla ord, trött på hela mitt konstiga liv. Varför blev jag just den som blev tvungen leva detta liv.
Nu ska ni få höra min historia. Ni kanske tänker att det är hur löjligt som helst men om man har levt det och varit medveten hela tiden så kommer man ihåg varje detalj av sitt liv.

Först min mamma, hon försvann. Vi bodde i ett vackert hus när jag var ca 5 år, det är det ända jag kommer ihåg. Hon skulle iväg över en helg med jobbet, men kom inte hem. En dag fick vi ett brev att hon inte skulle komma hem heller. Jag och pappa visste inte varför. Vi fick aldrig någon anledning. Pappa blev sjukt deprimerad, han började dricka, fick sparken från sitt jobb och han blev mer och mer våldsam mot mig. Oftast kom det slag. Jag var väldigt liten då så jag vågade inte berätta för någon. Vi blev pank, vi tog vår husvagn och flyttade ut den i skogen, ja, och här står den än idag.

Några år senare så dog min pappa. Jag vet inte hur han dog. Jag var 9 år då och visste inte vad jag skulle ta mig till, han kom inte hem och i skolan gick ryktet att en full gubbe hade avlidit och man fan inga släktingar. Vid det ögonblicket  bestämde jag mig för att min bakgrund inte fick nämnas, inte tas upp. Eftersom jag var så liten kommer jag knappt ihåg någonting, jag kommer inte ens ihåg mitt efternamn. Jag sa bara pappa till min pappa och han kallade mig Lexi, eller ja skitunge när han var full.

Jag lyckades skaffa ett jobb, på en sim klubb. Jag städar stranden. Både stranden vid klippan och en stranden någon kilometer bort där simklubben håller till. Jag städar på helgerna eftersom jag går i skolan på vardagarna och får 250 per dag, så 500 i veckan av att städa några stränder. Jag ljög ihop en trovärdig historia för klubbens ägare. Att jag var en oplanerad oäkting till två alkoholister till föräldrar och jag behövde lite extra pengar för mat och studier. Han trodde mig. Och jag förklarade för honom att jag inte villa att mina föräldrar skulle få reda på det, och han lovade att hålla tyst om det. Det är inte ärliga pengar jag får men det är pengar för överlevnad så vafan spelar det för roll. Dessutom är hälften av historien sann. Det mesta av pengarna går till mat, men jag har en spara burk för andra nödvändiga saker, kläder oftast.
Mina tårar blandas med ett kort skratt innan jag samlar mig och märker att det har bliv mörkt ute.