Nörd på heltid, eller?

2.7

Lexis perspektiv

Jag sitter och väntar på Disa som har sin sista lektion för dagen. Jag slutade för kanske 20 minuter sedan. Jag skulle precis gå in i korridoren där Disa har sitt klassrum när jag går in i någon.

"SE DIG FÖR JÄVLA ELEFANT!" Skriker personen på mig. Jag tittar upp och förväntar mig att se Justin. Ledsen det är av gammal vana. "Nämen är det inte lilla Lexi eller förlåt jag menade nörden." Säger Sandra och tittar skrattretande på mig.

"Sandra vad har du emot mig egentligen?" Frågar jag och ställer mig upp.

"När du går runt och ser så ful ut tycker jag så synd om samhället som ska behöva se det, så jag gör något åt saken." Säger hon elakt. "Och sedan så kommer du in med min pojkvän på skolan. Han är offlimits och det vet du." Sandra har några följeslagare bakom sig som fnittar så ljust att det skär i mina öron. Hon höjer handen och bitchslappar mig på kinden. Den blir genast röd. Hon knuffar mig på axeln och ska precis putta ner mig på golvet när någon ställer sig bakom mig.

"Oj! Hejsan Justin. Vad kul att se dig, vi står här och prata med Lexi bara." Säger hon flörtigt och trycker upp sin push up bh extra högt upp. Fy fan vad fånig hon är. Eftersom jag står närmast tar jag automatiskt ett steg bakåt för att inte stå öga mot öga med ett par bröst. Istället går jag blint in i Justin som stod mycket närmare än jag trott. Han lägger lätt en hand på min axel så att jag inte ska falla baklänges.

"Jaha, det såg inte riktigt ut som det där borta där jag stod." Säger han kallt till Sandra.

"Jodå, du måste bara ha sätt lite fel, älskling. Du, förresten kan inte du tala om för Lexi att du är min pojkvän för hon vill inte riktigt tro på det." Säger hon självsäker och flinar mot mig. Jag har svårt att hålla mig för skratt men behåller mitt allvarliga ansiktsuttryck.

Justin svara inte utan verkar skita i henne totalt. Istället har han vänt sig mot mig och granskar min kind med koncentration innan han stryker den lätt med tummen. "Är du okej?" Frågar han mig. Jag vågar knappast röra mig. Både för att Justin som inte verkar vilja ta bort sin handen och för att Sandra står otåligt och väntar på ett svar som hon inte får och det gör henne mer irriterad för var sekund som går.

"Ehm... Hallå Justin?" Andas Sandra ut argt då hon inte orkade vänta mer. Justin ser på mig och jag har svårt att tolka vad han menade med den sista blicken. Han vänder sig tillslut långsamt mot Sandra igen.

"Sandra vi är inte tillsammans, det är bara något du har intalat dig själv efter att du bjöd in dig själv på festen. Jag är inte ett dugg intresserad av dig så kan du lämna mig och framförallt Lexi ifred." Säger han med en lugn röst. Den är så lugn så Sandra börjar inte ens skrika. Hon bara spänner blicken i mig men sedan vänder hon på klacken och går vickande där ifrån.

"Tack." Säger jag tyst.

"Det är lugnt. Allt för min syrras kompis." Säger han och det rycker lite i hans ena mungipa. Jag känner själv av ett litet leende som inte går att stoppa.

"Lexi jag måste verkligen prata med dig." Säger han nu försiktigt med hopp i ögonen. Jag nickar och går iväg till min bänk där jag alltid sitter och läser.

"Lexi jag är så ledsen. Förlåt. Jag menar det verkligen den här gången. Nu när jag ser vad som hände i korridoren så inser jag hur jävla dum i huvudet jag har varit dessa år. Jag var osäker i mig själv och visste inte vad jag ville. Jag är skit dålig i skolan eftersom jag fick hoppa ner en årskurs. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till så jag stängde alla känslor inne."

"Men förra gången du försökte dig på en förlåtelse så sa du att det inte bara berodde på att du var osäker. Vad menade du?" Frågar jag honom.
Vi sitter på bänken några meter från varandra. Jag hoppas inte kommer närmare. Han tittar istället ner i sina händer och suckar sedan.

"När jag gick i ettan så var du skit cool enligt mig. Jag kom dock in i fel kompiskrets ett tag och gjorde en fånig deal en gång när jag var packad med både alkohol och droger. Jävligt korkat faktiskt. Jag skulle ligga med dig innan den andra killen i gänget. Jag insåg vad jag hade gett mig in på. Men gjort var gjort och skulle jag bryta dealen skulle jag praktiskt taget vara så gott som död nu. Efter många diskussioner och slagsmål av att försöka bryta dealen blev det istället till mobbning. Sanningen är nog att jag aldrig erkänt för mig själv vad gjorde fel. Jag var och är fortfarande en idiot. Jag skulle ha pratat med dig om det för längesen. Så förlåt." Jag kan inte sluta stirra på honom. Han pratar faktiskt som om han menar det han säger. Wow, jag hade inte förväntat mig det från honom. Inte alls.

"Men Liam och de andra då?" Frågar jag.

"Jag övertalade dem att inte säga någonting. Jag skämdes för mycket. Jag tror Liam var lika osäker som jag och fick med honom i allt det hemska jag gjort."

"Den delen vet jag, han sa det till mig."

"När då?" Frågar han förvånat.

"Inte för så längesedan. Men han har också sagt förlåt så de är lugnt." Säger jag och ler. Justin kollar mig i ögonen och stirrar intensivt som om han grävde i dem.

"Lexi, Jag är ledsen. Jag är en hemsk person som nu inser vad han har gjort och..." Jag avbryter honom för att slippa alla förlåt igen men jag måste erkänna att han fick till det riktigt bra.

"Justin Barkley ditt beteende går lätt att fixa." Jag reser mig upp skrattande. Jag ser ett leende på hans läppar och att han pustar ut. Jag snappar tag i hans keps och sätter den på huvudet och går iväg för att möta upp med Disa.

"Vafan det är min keps." Skriker han efter mig. Jag vänder mig om och flinar mot honom. Det här betyder inte att jag gillar honom försöker jag intala mig själv. Han har bara sagt förlåt och nu börjar jag acceptera honom som en vän, inget mer. Att ta kepsen var bara som ett skämt för att reta honom. Jag menar, han kan omöjligt gilla mig, han tycker nog bara synd om mig.

"Du får tillbaka den någon annan gång nörd!" Skriker jag tillbaka och skrattar. Han flinar, nej han ler faktiskt. Ett snällt leende den här gången.