Nörd på heltid, eller?

5.5

Lexis perspektiv

Jag går bakom Fredrik in på kontoret, förbereder mig på det värsta. När jag kommer in ser jag en brunhårig tjej med kvinnlig kavaj och svarta jeans sitta bakom ett bord. Hon verkar vara i 25-30 års åldern. Hon har ett snällt ansikte och ler när hon ser mig. Jag blir förvånad över synen och måste bita mig löst i kinden för att komma tillbaka in i rummet. Jag hade fått en TJEJ som chef. Den ända tjejen som verkar finnas i denna byggnaden. Jag funderade ett tag på om jag skulle rusa ut från kontoret och ner till närmaste affär och köpa en lott, men struntade i den tanken när tjejen ställde sig upp och går mot mig.

"Hej Lexi, Jag heter Veronica." Säger den brunhåriga tjejen. Hon var ungefär lika lång som mig men man såg på henne att hon var äldre.

"Ja, jag heter då Lexi men det viste du redan." Säger jag bara för att ha något att säga och verka trevlig.

"Fredrik har berättat om dig." Hon tar en paus och kollar på mig, som om hon förväntade sig att jag skulle säga något. Men istället ryckte Fredrik in.

"Ni kanske kan börja med intervjun så kommer jag tillbaka om en stund?" Jag nickade åt honom och Veronica också. Han gick ut och stängde dörren.

"Så...Lexi? Jag heter som sagt Veronica och jobbar här, jag är chef över Fredrik som har berättat mycket bra om dig. Kan du berätta något om dig själv?"

"Ehh...Ehh...Jag...jag har gått i skolan i hela mitt liv. Jag har angagerat mig i aktiviteter och varit med om Ehh... mycket. Jag har bra betyg. C är det lägst jag har." Svarar jag henne.

"Okej, det är en bra början. Kan du berätta något personligt?" Frågar hon. Jag vet att Fredrik redan har sagt mycket om mig till henne men jag antar att jag ska berätta det själv.

"Jag har inga föräldrar och enligt mig har jag aldrig fått den uppfostran ett barn ska få. Men vad vet jag? Jag har inte mått så bra men vet vad som är rätt och fel här i världen." Säger jag snabbt för att få det sagt.

"Bra Lexi, jag vet att du har bra betyg och är angagerad och lyssnar på instruktioner men min fråga till dig är. Hur kan jag börja lita på dig?" Frågar Veronica. Jag tar några extra andetag för att få extra betänketid,

"Jag vet att jag kan vara svår att tas med, ni vet inte hur jag ska behandlas på grund av vad som hänt mig men under hela min uppväxt har jag undrat och undrat. Jag har undrat vad jag gjort för fel, undrat varför jag blev lämnad ensam, undrat om jag kunnat gjort något annorlunda, undrat varför jag inte har några kompisar, undrat varför jag inte har någon släkt. Men nu är det annorlunda! Jag behöver inte undra mer för jag vet att jag aldrig kommer få ett svar. Jag vill inte ha ett svar längre." Jag pausar i mitt lilla tal som jag berättar och tar ett kort andetag. "Du kan lita på mig för att jag vill inte fokusera på min bakrund. Jag vill fokusera på min framtid, lära mig arbetslivet, skapa egna erfarenheter. Jag vill inte fokusera på något som jag inte kan få ett svar på utan skapa mina egna svar." Jag kollar upp på Veronica och märker att jag har kollar på mina ihop knutna händer hela tiden. Veronica kollar nöjt på mig och ger mig ett bländande leende.

"Jag har en fråga till Lexi. Det är bara en snabb kontroll fråga. Vet du vad du heter i efternamn?"

"Nej. Jag har ingen aning." Svarar jag.

"Helt säker? Försök att tänka tillbaka." Säger hon. Jag tänker tillbaka på alla minnen jag kommer ihåg. Någonting i min bakrund som skulle avslöja mitt efternamn." Säger hon och kollar på mig så neutralt hon kan.

"Jag är ledsen, jag vet ingenting om vad jag heter i efternamn." Svarar jag Veronica som sedan kollar ner i sina papper.

"Okej, då var vi klara för idag. Tack så jättemycket Lexi." Jag nickar som svar och Veronica trycker på en knapp. Sekunden senare kommer Fredrik in i rummet.

"Jag har en fråga till er eller dig om det är okej?" Frågar jag Veronica och både hon och Fredrik vänder sig mot mig.

"Ehh... vist?" Svara hon.

"Hur kan du vara hans chef? Fredrik har sagt att ni är kollegor." Frågar jag. Både Fredrik och Veronica ser ganska förvånade ut ett tag men sedan börjar Veronica att skratta så man er hennes tänder och Fredrik ler mot mig.

"Lexi!...jag är en gammal kompis till Fredrik och vi ser oss inte som chef och någonting annat, utan vi ser oss som kollegor." Svarar hon efter att hon slutat skratta men hon svara ändå med ett leende.