Nörd på heltid, eller?

5.3

Lexis perspektiv

Jag sitter i Disas rum och kollar ut genom fönstret. Det är konstigt hur tiden går så snabbt men ändå så långsamt. Det kändes som igår jag började tvåan i gymnasiet. Ändå har det hänt så mycket på detta år. Hela mitt liv har varit tragiskt och min barndom är så hemska att den snart börjar bli tråkig att höra om. Det ända som är intressant är vad som ska hända i framtiden. Jag har varit så fokuserad på min bakgrund att jag slutat hoppas. Disa och till och med Justin har på något sätt lyckats få mig att hoppas igen. Igen!? Vänta va? Jag inser nu att jag ALDRIG har hoppats. Jag har aldrig planerat någon framtid, aldrig funderat på någon hobby. Det går egentligen inte att säga "hoppas igen" för jag har aldrig börjat. Fören nu. Det är helt sjukt att det är Justin vi snackar om här föresten. Justin av alla människor. Ni som bara har hört historien från när jag började berätta den vet inte om den hemska delen. Jag som många andra uppfattar Justin som den coola, badboy killen, föredetta player och mobbare som på något mirakulöst sätt slutade med allt sådant. Innan var han en hemsk människa mot alla människor. Ibland undrade hela skolan om hans hjärta vad gjort av sten eller järn. Ryktena säger att han gjorde inborott, våldtog tjejer, gick på droger osv. Jag tror inte allt är sant men allt kan inte vara lögn. Jag vill dessutom inte vara med i någon fantastisk saga om när "the badboy" träffar "the good girl" och förändrar hela sin värld bara för henne. Herre jävlar! Jag är ingen liten mes. Jag fattar väl vad som händer i alla amerikanska high school filmer. Min hjärna hoppas på att min framtid som jag ska fokusera mer på blir lite mer än en high school dröm. Men jag vet att i varenda jävla människa så finns det en del av kroppen som tycker om klyschiga händelser som är så löjliga men så uppenbara att de tillslut betraktas som bra. Till exempel som när prinsen får prinsessan, eller när "det var en gång...- berättelser" slutar lyckligt, eller när en detektiv löser mysteriet i slutet av en film. HALLÅ?! Det är så förutsägbart som om man skulle sticka ner gaffeln i en banan så skulle det bli hål i den. Om mysteriet inte skulle bli löst i en deckare skulle man inte göra en film om det från första början.

Jag lägger ner penna jag bitit på i frustration och irritation i väskan och tar istället upp en bok. Varför tänker jag ens så mycket? Har jag fått mens nu också?

Det är snart sommarlov och som vanlig väljer lärarna att ge oss så många uppgifter som möjligt just nu. Jag kan räkna upp hur många uppgifter som helst som måste göras. Jag går till garderoben och kollar på mina kläder (Lexis gammal kläder) som har fått en egen plats där. Jag testar lite olika kläder till olika stilar det blir som vanligt en svart tröja med skjorta över, ett par svarta jeans och ett par adidas skor. Simpelt. Ett rop hörs från undervåningen, steg från hallen hörs och sedan en dörr som går igen.

"Lexi!? Är du här?" Ropar personen. Jag går mot trappan och hoppas med alla mina organ i kroppen att det inte är Justin. Vill inte prata med honom just nu.

"Fredrik?" Säger jag förvånat.

"Hej Lexi, jag vill prata lite med dig om jobbet som assistent."

"Jaha, okej" säger jag efter att förstå vad som händer.

"Min kollega vill intervjua dig. Jag har pratat med min kollega som också är min chef och sagt lite om din bakrund. Inga detaljer men vi måste ha informationen så vi vet att vi kan lita på dig till 100%." Fredrik andas långsamt för att få min bekräftelse att det var okej.

"Har din chefs kollega också tystnadsplikt?"

"Ja"

"Okej, när är intervjun då?!" Frågar jag.

"I eftermiddag" säger Fredrik efter en stund.