Nörd på heltid, eller?

2.2

Lexis perspektiv

Just nu är vi på väg hem. Det är jag, Disa, Justin och Liam. Justin och Liam var skadade och hade sår och blåmärken överallt. Ansiktet på Justin var täckt med skrap sår och smutsigt från blod och jord. Ändå skymtade jag hans perfekta ansikte bakom all smuts. Jag medger att de fick sig ett rejält motstånd men när någon ringde polisen och sirener hördes såg det andra gänget, som hade tafsat på mig, dubbelt så sönderslagna ut. Justin måste ha varit skitförbannad för han slogs som om någon eldat i baken på honom. Liam och Justin var iallafall i tillräckligt i bra skick för slippa åka till sjukhuset utan kunde skjutsa hem oss på sina mopeder. När vi kom hem till Disas hus, eller jag menar Disas och Justins hus så hämtade Disa ett första hjälpen kitt med plåster, bandage och alsolsprit. Deras pappa var antagligen inte hemma för huset var helt tyst och nersläckt.

"Liam, du måste ta av tröjan om jag ska kunna rengöra dina sår." Säger Disa med bestämd ton.

Jag kollar på henne och kunde inte låta bli att flina. Hon såg mig och flinade snabbt tillbaka innan hon kastade alsolspriten till mig och pekade på Justin. Jag himlar med ögonen men gick över till honom.

"Justin låt mig hjälpa dig med såren du har i ansiktet!" Säger också jag bestämt.

"Eh... okej!" Säger han tvekande.

Han satte på sängkanten och jag försökte att rengöra såren så noga jag kunde. Jag har svårt att inte kolla på honom. Det är knappt två decimeter mellan våra ansikten för att jag skulle kunna se såren. Jag ser hans klara blåa ögon som kollar intensivt på mig och granskar varenda rörelse jag gör. Jag försöker att inte tänka på det utan koncentrerar mig på att inte kolla in i hans vackra ögon.

"Du skulle inte kunna..." Justin harklade sig nervöst. "rengöra såren på eh... mina armar och magen också?" Frågar han försiktigt.

Jag sväljer så att det hörs men nickar tillslut. Han tar enkelt av sig tröjan men kvider till när den kommer åt ett öppet sår. Jag tappar andan och drar in ett djupt andetag i lungorna. En sekund känns som fem minuter men jag hämtar mig snabbt försöker att se så obrydd ut som möjligt. Mina ögon återgår till hans ansikte och jag skymtar ett flin.

"Du måste verkligen sluta stirra på folks magar. Det är ganska oförskämt!" Säger han och skrattar.

"Eh...jag stir-r-rade inte!" Stammar jag fram.

"Okej, vi säger så." Säger och skakar roat på huvudet.

"Tyst, jag ska rengöra dina sår faktiskt. Jag räddar ditt liv här." Säger jag och försöker skämta bort den pinsamma situationen.

"Va gör du inte alls, och vem räddade vem på festen egentligen." Svarar han. Han granskar mig men ser sedan ner på mina händer som tvättar och plåstrar om hans sår. Jag kommer inte på något mer skämtsamt att säga, inte heller någon spydig kommentar. Så jag förblir tyst. Efter någon minut öppnar jag munnen.

"Tack försten, för det som hände på festen alltså." Säger jag tyst.

Han tittar upp på mig. "Ingen fara." Svarar han. Jag kan inte riktigt tolka om han är glad eller ledsen, eller bara inte bryr sig. "Hur känner du angående att Disa och jag är syskon?"

"Ge mig bara tid att smälta det så."

"Jag antar att du är ganska arg, men va det på mig istället för att ta ut det på Disa. Hon ville verkligen berätta det för dig." Säger han och jag kollar upp på honom. Jag var inte alls arg, chockad men inte arg.

"Men jag fattar inte, ni är så olika." Säger jag istället för att svara honom.

Justin rycker bara på axlarna och när jag tror han inte tänker svara mig öppnar han munnen precis innan jag ska resa på mig. "Jag vet ärligt talat inte, idén om att ha mycket pengar har hon väl aldrig riktigt gillat. Hon har alltid skilt sig från andra tjejer, redan när vi va små. När hon var liten fick vi henna att sätta på sig en prinsessklänning en enda gång." Säger han och skrattar.

Disa kommer in i rummet och säger att hon har fixat något att äta.

"Justin lova att vara snäll mot Lexi!" Säger hon med sträng ton. Han sträcker upp händerna ovanför huvudet som bevis på att han inte har gjort något. "Och låt Lexi rengöra dina sår så att de inte blir infekterade. "Hon kanske räddar livet på dig för andra gången." Jag ger Disa en sträng blick som visar han-får-inte-veta-vad-som-hände blick. Hon förstår och går snabbt ut igen.

"Vad menade hon med det?" Frågar han.

"Jag vet inte. Men det jag vet är att jag är hungrig." Säger jag och flinar mot honom innan jag börjar gå till köket.

~~~~~~~~~~~

"Disa vad menade du där uppe?" Frågar Justin när vi sitter och äter.

"Det får du fråga Lexi om?" Svara hon. Allas ögon riktas mot mig.

"Nej Disa jag kommer inte berätta något!" Säger jag.

"Men kom igen Lexi, de måste ju få veta, vad är problemet?"

"Okej, okej, fine. Det var jag som skickade sms:et." Säger jag och rycker på axlarna. Stoppar ner gaffeln och fortsätter äta.

"Va!" Säger de i kör.

"Ja, alltså, det var jag som skickade sms:et från Justins mobil när han hade blivit nedslagen."

"Var det du?" Frågar han. Jag nickar sakta, undrar om de har blivit tröga i skallen efter slagsmålet. Sedan ler han. "Så vi har äntligen hittat personen bakom sms:et" Säger Liam och skrattar. "Du vet hur man skapar bra rykten på skolan iallafall."

Jag tittar mot Justins håll men han verkar vara i sina egna tankar. Han kollar på mig men han verkar inte riktigt se mig, som jag var genomskinlig och han kollade på något bakom mig.