Nörd på heltid, eller?

5.1

Lexis perspektiv

Dörren öppnas och sjuksköterskan kommer in.

"Hej Lexi! Jag ska göra några sista prover sedan ska du få åka hem."

"Hmm" svarar jag trött.

Skolsyster nickar bara åt mitt svar och fortsätter sedan med det hon gör. Jag har varit tyst ett långt tag. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte vågat stänga ögonen igen om inte Justin skulle vara här. Efter att Disa hade lämnar rummet hade allting gått så fort. Jag lova er att det inte hända något med Justin förutan att han tog min hand, torkade mina tårar, och var 1 cm från att kyssa mig innan Disa kom in genom dörren igen. Han hade backat men höll fortfarande i min hand. Disa hade flinat åt mig och blinkat med ögat. Sedan blev Justin och Disa tillsagda att lämna mig ensam ett tag. Nu börjar det närma sig eftermiddag.

"Lexi...LEXI? Vad tänker du på?" Frågar sköterskan.

"Inget" mumlar jag.

"Har du hört något av det jag sagt Lexi?"

"Nej"

"Jag frågade om dina föräldrar kommer att komma hit innan du lämnar sjukhuset. Vi måste få efternamn, personnummer och kontaktuppgifter Lexi. Det är väldigt viktigt."

Jag spänner mig mer än jag borde. Hur fan gör jag nu?

"Kan du be flickan som var här förut komma in hit?" Frågar jag.

"Okej, ska bli!" Säger sjuksköterskan och går ut.

~~~~

Jag förklara för Disa hur vi ska göra och vad sjuksköterskan ville att jag ska göra.

"Dina föräldrar?"

"Ja exakt mina föräldrar! Hur ska vi göra?"

"Jag har ingen anning? Eller..."

"Eller vadå? Berätta Disa!"

"Jag kan ringa pappa! Han vet säkert vad vi ska göra." Säger Disa tillslut och tar upp sin mobil i farten. Hon vänder sig snabbt om innan hon går ut.

"Är det säkert att du inte var vad du heter i efternamn?" Frågar hon.

"Jag har ingen anning Disa!"

Liams perspektiv

"Justin, hur mår du?" Frågar jag. Vi sitter på den vanliga bänken utanför skolan och röker. Det smakar så fruktansvärt äkligt men det ger mig ett lugn i kroppen efter gårdagens drama. Sandra och Lexi vet exakt hur man skapar rubriker och rykten. Det är svårt att knte tänka på det när hela skolan pratar om det. Mina tankar hamnar plötsligt på något helt annat än dramat igår. Ibland undrar jag varför jag tillåter mig att tänka på det. Justin hade dödat mig på plats om han kunde läsa mina tankar.

Jag suckar för mig själv när jag tänker på det. Varför? Jag får en impuls att fråga Justin om det?

"Ehh... Justin vad tycker du egentligen om Lexi?" Frågar jag. Han stelnar till och råkar klämma lite för hårt i cigaretten så att den mosas. Han döljer det snabbt och försöker att inte verka påverkad av frågan.

"Vet inte, Hurså?"

"Ehh nej, jag bara undrade!" Han kollar konstigt på mig med rynkade ögonbryn.

"Liam...? Varför undrade du egentligen?"

"Va!? Nej, asså...Justin jag undrade bara. Du har bettet dig annorlunda...så jag..."

"Liam, du gillar Lexi? Eller hur?" Säger Justin rakt ut. Jag kan för första gången inte tyda hans ansiktsuttryck. Han kanske flinar, eller är jättearg, eller avundsjuk, eller ledsen. Hur fan ska jag veta. Jag ska precis protestera när vi avbryts. Oscar och Erik kommer och sätter sig på bänken bredvid oss.

"Tja, vad händer här?" Frågar Oscar. Jag flackar med blicken mellan Justin och Oscar. Justin har sina ögon stadigt in i mina och verkar stirra ut mig. Han visar tydlig ilska. Han har inte ens mött Oscars eller Eriks blick, inte ens sagt ett hej. Jag börjar anan att hans humör är åt det arga hållet.

Jag avbryts av Erik som pratar lågt.

"Kolla vilka som går där?"

"Både jag, Oscar och till och med Justin vänder blickarna för att se vad Erik kollar på. På parkeringen kommer Disa och Lexi gående. Jag tappar andan för några sekunder och kollar på henne. Hon är så jävla snygg.

"Liam!?" Jag vänder snabbt huvudet tillbaka till killarna. Justin öppnar sin mun.

"Du vet att du stirrar va!?" Jag sänker blicken och kollar sedan upp. Jag ska precis säga något till Justin, men han har redan ställt sig upp och börjat gå mot skolan.

"Vad var det där om?" Frågar Oscar. Han kollar ett tag på Justin som går iväg och sedan på mig med höjda ögonbryn.

"Ingen anning?" Säger jag surt och reser på mig själv för att gå iväg.