Nörd på heltid, eller?

0.2

Äntligen så kommer jag fram till mitt så kallade hem. Egentligen så är det inget hem eftersom att jag hatar att vara här och det ser så fult ut och det ligger saker lite överallt. Jag bor i en husvagn, själv. Japp där sa jag det, en husvagn, själv. Husvagnen ligger på en klippa, ett berg eller en kulle, kalla det va ni vill, det är någon blandning iallafall. Från klippan så går det en smal, brant, bergig och stenig gång ner till en strand. Gången ligger gömd bakom stora stenar, buskar och träd så det är bara jag som känner till vägen upp och ner där ifrån. Däremot på sommrarna så brukar det vara jättemånga på stranden, som tar en bredare stig som är mer självklar att se. Det kan vara ungdomar, barnfamiljer och jag har till och med sätt pensionärer på stranden. Jag brukar sitta på klippan och titta ner på alla som badar. Det kanske låter läskigt men om man är så ensam som jag finns tyvärr inget annat att göra. Ska jag vara ärlig så är det fruktansvärt kul att sitta och titta på också. Jag har sett flera stycken som brukar komma hit på kvällarna och tro att de är ensamma.

Husvagnen på klippan ligger också gömd bakom stora buskar och träd. Den ligger lite djupare in i skogen. Ibland så kommer det djur hit. Vissa stökar ner och röjer upp jord som råttor, usch. Men om man har tur så kommer trevligare djur hit också. Om man lever sitt liv och har levt mer än halva sitt liv ute i skogen, i en gömd husvagn, ensam! Så blir man naturvänlig tillslut. Bland annat när det kommer människor som är på utflykt, orienterare eller andra människor som bara är i skogen så brukar jag skräma bort dem när de kommer alldeles för nära mitt område. Jag känner till hela skogen och kan varenda gren, varenda sten och vartenda träd. Jag behöver inga stigar för att ta mig till skolan eller hem från skolan. På något sätt har jag känt mig speciell i skogen, för det är den ända platsen jag kan vara mig själv på. I skolan är jag osynlig och känner mig knappast speciell.

Det är jättekul att ingen vet var man bor och att vara mystisk. Att bevara en hemlighet som man heller inte vill att någon ska få reda på, för att det är så pinsammt. Samtidit så består denna husvagn av minnen som är hemska och som jag bara vill bort ifrån. Minnen som kommer upp varje natt när jag ska sova. Hjärntortyr kallar jag det för. Det gör ont i hela kroppen, det svider, det bultar som fan men av någon anledning jag inte känner till kan jag inte bara ge upp. Det går inte, det går bara inte.

Jag går in i den gamla rostiga husvagnen, den gungar lätt till under mina fötter. Jag tar ut vatten från kylen och går ut och sätter mig på klippan och kollar ut på vågorna som slår mot klippväggen. Ni kanske undrar hur jag har råd med detta lyxiga liv (märk min sarkasm) Ehh..da, dina föräldrar betalar ju. Fel , fel och fel. Mina föräldrar är inte här. Jag har ett jobb och...

KRASH*

Men kan jag alldrig få tänka klart, hela jävla tiden ska det alltid komma något och avbryta mina tank...

"Eyyy! Varför skulle vi in i den här jävla skogen, den är fan enorm".

"Käften!"

"Jag tänker fan inte hålla käften. Det var du som släpa med oss in hit".

Vafan var det där. Det lät som det var väldigt nära. Jag springer bort till husvagnen och runt alla buskar och träd som gömer husvagnen. Solen håller på att gå ner och det blir mörkt. Jag använder det som en fördel och ställer mig i skuggan av ett träd så att personerna inte kan se mig. Jag ser några killar lite längre bort. De står ca 30-40 meter här ifrån. Jävlar vad de måste ha skrikit för att jag skulle ha hört det. Jag märker också att det inte bara är två eller tre utan typ sju till åtta stycken. Jag känner igen dem. Inte bara utseendena utan rösterna också. Det måste vara hela Justins gäng.

"Vart fan ligger den där stranden vi var på i sommras då?" säger en kille som står med huvudet nerböjt över en telefon och vrider och vänder på den som en karta.

Ha ha ha, jag vill verkligen skratta högt just nu. Jag har så lust att skrika till dem också, ni är mitt ute i skogen och förväntar er täckning idioter. De börjar gå igen, MOT MIG! Shiiit! Jag får panik och försöker komma på en snabb plan som kan göra så att de på något sätt går åt andra hållet. De hållet där stigen är, till stranden dit den faktiskt leder. Jag klättrar upp i ett träd och sätter mig på en gren med benen hängandes ut. Tänk Lexi, tänk. Utan att riktigt vara vid medvetandet ser jag på näthinnan att jag tar några grenar och knäcker dem högt om och om igen. Jag börjar få någon konstig huvudvärk och känner mig snurrig. Det kanske är höjden? Jag sitter ju trots allt i ett super högt träd. Jag skymtar killarna som springer åt andra hållet. Livrädda för er information.