Nörd på heltid, eller?

1.3

Lexis perspektiv

Jag har på mig ett par svarta jeans men dessa har inte hål på knäna, ett vitt linne eftersom att det börjar närma sig sommar. Jag tar även med mig en rutig skjorta som jag knyter runt midjan för tillfället.

På vägen till skolan sluter Disa upp vid min sida och börjar prata om lite allt möjligt.

"Hörde du vad som hände i helgen?" Frågar hon plötsligt.

"Nej, eller vad menar du?"

"Asså alla pratar typ om det. Justin var med i ett slagsmål och hamnade på sjukhus. Det går ett rykte om det." Säger hon lite nonchalant.

"Vad för rykte?" Frågar jag nervöst.

"Wow, du hänger verkligen inte med."

"Nej, för att det här är första gången jag socialiserar mig med en mänsklig individ. Jag får aldrig höra om några rykten." Säger jag och himlar med ögonen.

"Sry, tänkte inte på det. Iallafall så var det inte någon av Justins kompisar som hjälpte honom. Det var någon anonym. Jag kan inte alla detaljer men det handlade om något sms iallafall och att Liam hade ringt 112 efter det. Asså fatta vad spännande." Säger hon i ett andetag.

"Mm jättespännande." Svarade jag med så stabil röst som möjligt för att inte avslöja något.

"Det är någon på vår skola som räddade livet på Justin. Om personen inte hade skickat sms:et hade Justin kanske legat där hela natten eller tills någon såg honom mycket senare. Eller hur?"

"Varför tror man att det är någon från vår skola." Frågar jag. Hon funderar en stund innan hon svarar.

"Vad jag uppfattade så stod det i sms:et "Justin" så personen visste ju vad han hette."

"Aha, hur vet du allt det här?" Frågar jag.

"Ehh... asså, någon berättade, det är ju trots allt bara ett rykte." Säger hon snabbt.

När vi går in i skolan så kollar alla åt vårt håll. Vartenda öga på alla elever i korridoren tittade åt vårt håll. Disa lutar sig mot mig och viskar. "Vad kollar alla på?" Jag skakar på huvudet för ärligt talat har jag ingen aning. Jag kollar bakom oss och knuffar till Disa hon vänder sig om och drar efter andan. Bakom oss står Justin, Liam två andra killar som har sår överallt i ansiktena och stora blåtiror. Inte nog med det så står det ungefär 8 välbyggda killar till bakom dem med lite färre blåtiror. Jag antar för mig själv att alla dem var delaktiga i slagsmålet.

Jag ser Justin leta med ögonen i folkmassan. Han kollar rakt på mig och börjar gå åt detta hållet. Jag känner Disa dra i min arm och jag följer med henna bort från folkmassan till en annan korridor.

"Varför var Justin på väg till oss?" Frågar hon så fort vi blir ensamma.

"Jag har ingen aning. Helt seriöst!" Säger jag med chockad min.

"Men jag såg ju att han kollade på dig." Säger hon igen.

"Det kan ha varit...ehh jag som skickade sms:et." Mumlar jag fram.

Disa blir stum i flera sekunder. Efter det så växer det världens bredast leende som hon någonsin haft. "Du? Var det du som skickade sms:et? Hur, när...va varför? Du hatar väl honom?" Frågade hon.

"Det gör jag, men han var medvetslös och jag kunde inte bara lämna honom där. Han borde inte ens veta att det var jag. Han var ju helt borta." Svarar jag nonchalant.

"Jag umgås helt klart med den coolaste människan på jorden. Du vet att du räddade livet på honom. Vänta...vänta berätta allt ihop, vad hände egentligen?" Hon hoppar upp och ner på stället av iver.

"Jag gick till parken. Såg honom medvetslös. Han hade ingen kod på mobilen så jag skickade ett sms till Liam hans mamma och hans syster. När någon kom så gömde jag mig. That's it. Ingen stor grej lixom. Liam ringde 112 sedan kom ambulansen, de försvann och jag gick hem." Säger jag.

"Vadå ingen stor grej. Men varför var han på väg till dig idag?"

"Det har jag faktiskt ingen aning om. Han kanske ville fråga något eller bara säga någon spyfärdig kommentar." Svarar jag.

"Va, vad snackar du om? Varför skulle han göra det?" Frågar hon. Hon borde väl veta svaret. Vet hon inte svaret.

"Ja, ända sedan ettan på gymnasiet har jag i stort sätt blivit mobbad varje dag." Ilskan bara bubblar upp i mig. "Du kallar mig cool, men det är inte så enkelt att tro på när man blivit kallad nörd sedan ettan. Ibland blir jag bara så arg så jag skulle vilja trycka upp min knytnäve i hans ansikte och placera om alla hans delar till en stor ful fläskkotlett av det hela." Automatiskt kände jag tårar på kinderna, men snabbt torkade jag bort dem irriterat. " Det är inte bara ord Disa, blåmärken och sår kommer kommer kostnadsfritt i paketet. Oftast ser jag lika illa ut som han gör idag. Detta kanske låter patetiskt men sedan du valde att umgås med mig för några veckor sedan nu har allt ihop nästan slutat." Jag tittade upp på Disa som såg sorgset tillbaka på mig.