Nörd på heltid, eller?

1.4

Lexis perspektiv

Jag lutar mig tungt mot väggen och glider långsamt ner och jag ser i ögonvrån att Disa gör likadant. Efter det känner jag två armar omfamna mig. Jag börjar gråta på riktigt och känner mig för första gången på lite mer än 14 år omtyckt. Känslan är annorlunda än att känna sig hatat. Kramar är inte heller något som jag får varje dag precis. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag fick en kram. Den är varm och utstrålar något jag inte kan beskriva. Disa börjar prata i lugn takt.

"Jag är så ledsen Lexi. Jag visste inte att det var så allvarligt. Jag trodde...trodde han bara...eh det spelar ingen roll vad jag trodde. Jag visste bara inte att du kände så, förlåt."

"Varför ber du om ursäkt för? Det är Justin och hans kompisar inte du. Det är jag som ska tacka dig." Säger jag och tittar oförstående på henne. Hon svara inte utan ser bara sorgset ner i golvet. Jag sätter mig mitt emot henne och kramar om henne i en riktig kram. Känslan ger mig en flödande mjuk känsla i kroppen och alla irritation och alla spänningar släpper. Jag känner att hon kramar tillbaka extra hårt och efter det hörs några snyftningar och min axel blir lite blöt. 

Folk har nu börjat komma gående i korridoren och vi ställer oss upp och torkar tårarna under ögonen. Disa ser över min axel och spänner alla muskler i hela kroppen. Hon leder mig bort bakom en dörr och ber mig stanna där.

När jag vänder mig om ser jag Justin stå med sina tre kompisar. Jag ser även Disa gå med bestämda steg rakt mot honom. Vad gör hon? Är hon helt dum i huvudet. Hon kommer ju att bli nedslagen. Jag ser det som i slowmotion. Hon går fram och ställer sig framför honom, skriker åt honom och viftar med armarna. Det ser ut som om han försöker förklara sig men lyckas inte med det. Han slår heller aldrig till henne. Jag hör inte vad de säger eftersom jag står på andra sidan om dörren men man ser tydligt att det är Disa som har övertaget och skäller ut honom. Det var precis som om hon kände honom och visste alla hans svagheter. Hon kommer tillbaka som om ingenting har hänt. Det är något som inte stämmer.

"Kommer du Lexi, vi måste till skåpen och hämta våra matteböcker." Säger hon. Jag säger inte mycket mer på den dagen utan ser antagligen bara allmänt chockad ut hela tiden. Det ringer in för lektion och ingenting mer händer den dagen.