Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

17. Be om ursäkt

- Tidigare -
Dom är säkert kvar i London. Har det bra. Men det har inte jag. Jag har det skit.
_____________

1 vecka senare

- Martinus perspektiv -
Elina hade inte svarat på nästan 3,5 vecka. Jag var orolig. Jag antar att hon gjorde slut med lappen men jag kan inte sluta tänka på henne. Hon är min prinsessa. Jag fick nog, hon svarade inte så då fick jag väl gå hem till henne.

Det var inte långt, bara något kvarter. Hon bor i lägenhet och jag i hus. Jag saknade närheten av henne. Hennes fina leende. Hennes mjuka mage som var som en kudde, fast jag älskade henne även om hennes mage var mjuk. Värmen jag får när hon är i närheten. Jag älskar henne.

Den stora lägenhets porten var tung som vanligt. I trapphuset var det kallt som vanligt. Stegen ekade när man gick i trappan som vanligt. Den bruna dörren var på samma ställe som vanligt. Allt var som vanligt, fast det var bara Elina som saknades.

Jag plingade på dörren och jag hörde snabbt steg. Dörren öppnades och där stod Elias.

"Hej" sa jag försiktigt. Elias kollade på mig och sa hej tillbaka. "Asså hon sover nu men kan jag säga att du kom förbi?" Fortsatte han. "Okej, men hur mår hon?" Frågade jag oroligt. "Hon äter inget, sover och mår skit" svarade han jag kände hur jag flämtade tyst. Jag måste få se henne, få prata med henne.

"Men snälla, kan jag få komma in? Jag ber, Elias snälla". Han kollade på mig och öppnade dörren som om att jag kunde komma in.

- Elinas perspektiv -
Jag hörde hur steg närmade sig mitt rum. Jag tog upp mobilen och kollade klockan. 17.23. Jag la ner mobilen och blundade. Det var då jag hörde vilka det var. Elias och Martinus. Fan. Jag drog täcket över huvudet och låtsas sov. Dörren öppnades försiktigt men inga steg hördes.

"Du ser, hon sover" sa Elias till Martinus. Själv låg jag där under täcket och låtsas sov. Han mumlade något till svar när han frågade om vi fick vara själva. Vadå, trodde han att vi fortfarande va tillsammans? Då hade han ganska fel.

"Elina, även om du sover så ska jag säga detta till dig. Du är min prinsessa, den jag älskar mest av allt. Jag vet att du hatar mig, och det borde du göra också. Jag mår sjukt dåligt över det jag gjorde. Och det var inte okej det jag gjorde. Men jag vill be om ursäkt. Jag älskar dig" sa han med en mjuk och lugn röst. Den rösten han bara kan ha. Jag kände hans närhet när han var nära.

Jag hörde steg han var på väg ut.

- Martinus perspektiv -

"Martinus?" Hörde jag en svag röst säga. Jag kände igen den. Jag kollade mot Elina igen. Nu satt hon upp.

"Ja" svarade jag. Vi kollade på varandra. "Förlåt.." började jag men blev avbruten " jag vill inte höra några ursäkter! Jag vill bara att du ska veta att du sårade mig så sjukt mycket. Jag har legat här i mörkret i tre veckor. Jag har gråtit och undrar varför gjorde han det? Och jag kom fram till svar. Hon är perfekt, det är inte jag. Hon har stora bröst, jag har inte lika stora. Hon är smal, det var inte jag. Hon är lång, det är inte jag" hon tog paus och släppte en tår då jag fortsatte "vadå var inte jag?". Hon kollade upp på mig "Ja, jag har slutat äta. Kolla på mig" hon satte sig upp och visade sina ben och magen "jag har fått ätstörningar, jag har börjat skära mig själv också" fortsatte hon och drog bort ett flertal plåster.

"Varför?" Frågade jag häpet.

Hon pekade på det första.

"För att hon är perfekt"

Pekade på det andra.

"För att du inte förtjänar mig"

Hon pekade på det tredje.

"För att jag är ful"

Och så fortsatte hon med dom andra. Jag satt bara där och kollade på henne. "Nu vet du, nu vet du! Jag mår skit för jag älskar dig så jävla hårt. Men du förtjänar inte mig och du hade inte förändrats. Du var fortfarande en player, jag som trodde att du hade förändrats". Jag kollade bara på henne. Var detta sant? Ja, det var det. "Förlåt" sa jag tyst, jag satte mig på sängkanten när hon hade lagt sig i sängen.

"Martinus? Jag vet inte bad jag ska säga. För jag älskar dig men jag är rädd för att det ska hända igen" svarade hon.

- Elinas perspektiv -
Jag ville förlåta honom men jag visste inte om jag kunde. Om han skulle göra det igen. Fast jag älskar han ju.

"Det kommer inte hända igen. Jag gjorde fel och det var inte okej, förlåt mig snälla. Jag behöver dig. Snälla" bad Martinus, jag kunde inte låta bli att le lite. Men försvann snabbt.

"Hur vet du att det inte kommer hända igen?" Frågade jag han. Han kollade på mig och svarade "jag lovar, jag har sånna skuldkänslor och jag skällde ut henne för att hon planerade allt". Det han sa lät så trovärdigt. Jag var tvungen till att förlåta honom.

"Martinus om du lovar att det aldrig händer igen, så kan jag förlåta dig men då får du lova. Du får en chans till" sa jag bestämt. Han nickade och kramade om mig. Hans läppar trycktes mot mina. Jag hade saknat dom. Dom där mjuka och torra läpparna. Fan vad jag älskade honom.

Orkade inte hålla på med drama så nu löste sig allt haha ;)