Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

22. Jag hatar sjukhus

- Tidigare -
Hon nickade och drog in mig i en kram. Hon förstod mig alltid.
____________

"Nästa, Elina" ropade läkaren ut över väntrummet. Jag och mamma reste oss upp och följde med mannen. Mannen, som var läkaren, var lång och brunett. Han gick mot ett rum på vänster sida i korridoren. Han öppnade dörren och lät oss gå in först.

"Okej, så vad jag har förstått så får du utbrott ofta. Du får utbrott för småsaker?" Jag nickade instämmande och han fortsatte "har det pågått länge?".

"Någon vecka bara, vad jag vet" svarade jag och försökte låta artig. Han nickade och började prata igen "har det hänt någonting? Har du blivit sårad? Eller någonting som kan ha orsakat alla utbrotten?" Frågade han sedan. Och det hade det ju, allt med Martinus. Jag hade blivit sårad av honom och inte mått bra sedan dess.

"Asså min kille sårade mig för några veckor sedan. Men vi har löst det nu" svarade jag efter lite tänkande. Han nickade och tog av sina glasögon. Han behöll dom i handen medans han fortsatte prata "okej, du ser inte ut till att må så bra? Är du trött eller något?". Vem frågar sånt?

"Ehm.." började jag men blev avbruten av mamma "hon äter inte så mycket och sover inte så mycket heller". Jag nickade och läkaren fortsatte prata.

(Har aldrig själv varit med om en utredning eller något så jag vara gissar typ lite frågar så alla vet haha)

En tung suck lämnade mina läppar när han sa att han skulle prata med några andra läkare. Jag och mamma fick sitta kvar och vänta. Kul. Nej.

"Vilken läkare? Man frågar väl inte 'är du trött eller något' eller?" Frågade jag till mamma och hon himlade med ögonen samtidigt som hon skakade på huvudet. "Jag hatar sjukhus" sa jag efter en lång väntan och en lång tystnad. Mamma nickade instämmande, varför sa hon inget?

Läkaren klev in med en annan läkare efter sig. Det var en blond, kort tjej som hade sitt hår uppsatt i en hästsvans. Hon kanske var runt 25? Den manliga läkaren var kanske 40?

"Vi vet inte vad det är för något. Men du har en sjukdom och det har man hela livet men det kanske blir allvarligt efter att man ha blivit sårad eller någonting" sa den kvinnliga läkaren. Jag nickade och svarade "så jag har haft en sjukdom hela mitt liv men det är först nu jag börjar känna av den?". Dom båda nickade. Vad var det för sjukdom?

När jag var hemma ringde jag till Martinus som för tillfället hade feber och var sjuk. Så vi fick prata genom telefon. Jag ville gå till honom
men han lät mig inte för då kunde jag bli smittad. Jag visste inte om jag skulle berätta om min sjukdom som jag inte vet vad det är. Jag väntade med det. Vi pratade på som vanligt, skrattade till klockan blev mycket och vi var tvungna att lägga på. Kanske skulle jag ha berättat? Jag vet inte.

Halloj! Vill bara förtydliga lite här så läs vidare, tack!

Jag har inte sjukdom och har aldrig varit på en utredning. Så därför vet jag inte hur det är men vi låtsas att det är såhär okej? Tack för att ni läst. Ha det bäst <3