Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

20. En smäll

- Tidigare -
Jag orkade inte svara utan släckte bara skärmen för att somna om.
_________________

- Samtidigt i Martinus perspektiv -

Jag låg vaken i mitt mörka rum, i den mjuka sängen som stod mot väggen. Över sängen hängde en Chelsea tavla. Jag tänkte på allt möjligt. Tänkandes på allting, tillexempel att skolan börjar om en vecka. Undrar om Elina sover? Säkert. Jag lyfte på min arm och sökte efter min mobil som låg på nattduksbordet. Jag sökte runt och nuddade alla de olika sakerna som stod på nattduksbordet, då hörde jag en smäll. Min mobil trillade från nattduksbordet ner till det hårda golvet. Satan! Snabbt tände jag nattlampan och kollade på golvet. Där låg den. Min fina mobil. Helt jävla sprucken. Händer detta mig? Ja, tyvärr gör det det Martinus! Jag drog ifrån mig en suck och tog upp mobilen. Det var några sprickor längst upp på vänstra sidan som gick ner på skärmen.

Jag inspekterade mobil överallt när jag hörde fotsteg. I ren panik släckte jag lampan och såg, trots i det mörka rummet, hur dörrhandtaget gick sakta ner. Vem fan var det? En seriemödare? En Alien? Men sluta Martinus!

In kom Marcus. Ja? Vad hade jag trott liksom.

"Vafan gör du?" Mumlade han fram väldigt otydligt så man knappt hörde och jag tände försiktigt sänglampa igen. Dock var den lite stark så Marcus ögon kneps ihop och hans min menade att jag skulle släcka lampan. Jag gjorde som hans min visade.

Han mumlade något tillbaka, men denna gången hörde jag inte vad han sa. "Va?" Frågade jag. Han mumlade fortfarande till svars. "Asså Marcus? Jag hör inte vad du säger" halvskrek jag. "TACK!!" skrek Marcus högt så nästan hela huset vakande. Jag nickade och kände mig döv. Jag små log och han skakade på huvudet och gick ut.

Några timmar senare
Mina ögon spärrade upp för att jag hörde hur en smäll från köket. Trött men snabbt sprang jag ner. Där satt mamma på golvet med en kastrull bredvid sin fot. Hon höll ena handen på foten och mumlade svärord.

"Hur gick det?" Frågade jag. Hon nickade som om det gick bra fast egentligen gick det åt helvetet.

- Elias perspektiv -
Elina kom trött ner från trapporna. Hon hade bara ett linne och pyjamas shorts. Jag kunde inte undvika att kolla på hennes kropp. Hon var så smal. Hon hade verkligen slutat äta hel och hållet.

"Frukost?" Frågade jag hoppfullt om att hon skulle ta för sig massor av frukost. Hon skakade på huvudet och sa "inte hungrig". Jag suckade och hon förstod vad jag menade.

"Du mår inte bra av att inte äta, det vet du. Du måste äta annars kan det sluta innan. Du var perfekt innan, du är alltid perfekt" sa jag till henne och drog in henne i en lång och mysig kram. Hon drog ifrån och jag tog tag i hennes hand. Det var då jag så det. Ärren.

"Elina vafan" fick jag ur mig. "Snälla säg inte till mamma" svarade hon med en tår i ögat. Jag skakade och släppte. Hon gick upp och jag stod kvar där undrandes varför?

Seg..