Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

44. Hon var ju död

- Tidigare -
Precis då hörde jag ett skott. Men jag kände ingenting. Jag blundade. Kunde inte se något. Men jag visste att jag inte hade blivit träffad. Inte än.
_____

Marcus perspektiv
Martinus låg kvar i mossan. Han blundade. Han var rädd. Han låg och skakade. Jag ville bra springa fram och ta honom därifrån, Elina också såklart.

Precis då hördes skottet. Jag kollade upp på Elina. Då såg jag att hon hade blivit träffad. Hela hennes kropp skakade till och sedan ramlade hon på marken.

"ELINA!" Skrek jag och sprang fram till henne. Jag skakade på henne och försökte se om hon fortfarande var vid liv.

Martinus hade förstått vad som hade hänt och lyckats få tillräckligt med energi, för att lyfta sig upp och springa fram till Elina.

Tredje perspektiv
Marcus och Martinus grät. De hade precis förlorat deras bästa vän och Martinus flickvän. Hur skulle Martinus klara sig nu.

Hon kände inget. Hon var ju död. Hon hade ju blivit träffad av pistolen. Han hade träffat henne precis vid hjärtat.

Det låg en blod vid hela mossan. Där hon hade blivit träffat och sedan fallit ihop.

Mannen sköt ett skott till. Inte på Elina. Utan på den närmaste.

Brodern såg det. Det hände precis som med Elinas kropp. Han skakade till i hela kroppen. Men han blev inte träffad i hjärtat. Utan i ryggen.

Marcus perspektiv
Martinus hade blivit träffad. Mannen sprang fort därifrån. Men lyckades tappa vapnet när han sprang.

Snabbt drog jag fram min telefon. Slog in 112 och berättade vad som hade hänt.

"Okej, vi kontaktar polis och ambulans" sa den trevliga tjej rösten i andra änden.

"Skynda er" sa jag samtidigt som jag grät.

Jag skakade för att försöka hålla de båda vid liv. Men det var svårt att hålla Elina vid liv. Hon var ju redan död. Men Martinus kunde jag hålla vid liv.

"Martinus, stanna med mig. Snälla" flämtade jag fram.

En halvtimme senare
Mamma och pappa hade kommit. Även Elinas mamma och pappa, och Elias.

Ambulansen hade lastat in Martinus och Elina. Eftersom jag inte var skadad så åkte jag inte med ambulanserna.

-

Inne på sjukhuset var det fans som redan hade fått reda på vad som hade hänt. Hur mycket jag än älskar våra fans så tyckte jag det var väldigt respektlöst.

" Snälla, kan ni gå härifrån. Vi gillar verkligen er men ni måste förstå att det är respektlöst att ni står här ute och gråter för att ni är glada. Min bror ligger där inne och är nästan död. Ska ni be om bilder då? Ni få gå nu"  röt jag åt dom och gick därifrån.

Jag gick mot Martinus rum och mötte en sjuksköterska på vägen.

"Åh, Marcus, jag ville prata med dig" sa hon snällt. "Ja, visst" svarade jag henne och kollade ner.

"Elina har tyvärr lämnat oss, hon överlevde inte" sa hon tyst. Fan, jag visste det. Tårarna började strömma ner för mina kinder. Sjuksköterskan gick vidare och jag med.

Martinus låg raklång i sängen. Han var vaken.

"Martinus?" Sa jag försiktigt. Martinus blick fördes mot mig. Med lätta steg gick jag mot honom. Jag var tvungen att berätta om Elina. Han hade rätt att få veta det.

När jag berättade det rullade en tår ner från hans kind. "Marcus, jag kommer inte klara mig. Jag kan inte andas, jag kommer dö nu" sa Martinus och tog sitt sista andetag.

Förlåt för ett rörigt kapitel..