Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

40. Jag skämdes

- Tidigare -
Men jag ville att Marcus skulle tro mig. Fast framför allt ville jag att Martinus skulle tro mig.
__________

Martinus perspektiv
Raklång låg jag i min säng och kollade rakt upp i taket. En och en halv dag, och allt kändes förjävligt. En och en halv dag och jag inte hade hört av Elina. Det suger verkligen.

Knackningar hördes på min dörr. Jag svarade inte utan personen kommun ändå.

"Jag vet inte vad jag ska tro" började Marcus " men Elina skickar massor av sms till mig". Jag kollade på Marcus med en frågande blick. Marcus visade mig några sms från Elina som hon hade skickat samma dag.

Jag visste inte vad jag skulle tro, jag menar det kan ju vara en bortförklaring. Men sen hade jag ju inte låtit henne förklara.

Ångesten kröp sakta fram, jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag prata med henne? Skulle jag be om ursäkt? Men hade jag gjort något? Det enda jag ville va att göra det som var bäst för mig.

En dag senare

Elinas perspektiv
Inget svar från Marcus. Så jag fick väl gå och prata med honom på egen hand. Jag tog på mig ett par solglasögon trots att det regnade. Bara för att täcka mina ögon. Jag tog också på mig mina skor och en lite varmare jacka.

Regnet föll ner, innan jag ens hann ta ett steg till så var jag helt dyngblöt. Samtidigt som jag gick tänkte jag på det som hade hänt i skolan. Jag måste ha fått ett ADHD utbrott. Och jag kunde få det nu, eller jag var nästan på väg att få det.

Nu stod jag framför det vita villan och skulle knacka på dörren. Tre lätta knackningar och jag hörde redan steg där bakom dörren.

En kille öppnade, vid namn Marcus. Han såg sliten och trött ut men det hindrade inte mig från att prata med Martinus. Jag klev rätt in utan att säga ett ord. Vi knappast ens mötte blicken. Med lätta steg gick jag upp för trappan.

"Elina?" Sa Marcus när jag nästan var uppe på övervåningen " Martinus är inte här". Häpet kollade jag på honom, vad menade han?

"Han stack igår. Vi vet inte vart han är. Vi har letat hela natten" berättade Marcus för mig. Jag flämtade och satte mig ner i trappan. Fan vad allt ska vara krångligt.

Marcus satte sig bredvid mig och bara kollade på mig. Jag kunde inte motstå det, tårarna rullade. Marcus kramade om mig i en lång och mysig kram som bara Marcus och Martinus kan göra.

"Har han varit konstig dom senaste dagarna?" Frågade jag Marcus när vi hade släppt kramen.

"Inte vad jag har märkt" svarade Marcus. "Jag måste ut och leta efter honom" berättade jag och ställde mig upp "jag följer med" sa Marcus instämmande.

-

Martinus perspektiv

Allt snurrade. Vad var det i den där flaskan. Det var någon genomskinlig med blå text. Varför hade jag druckit ur en flaska som låg mitt ute i ingenstans. Med suddig blick jag jag i mossa, konstigt nog barfota. Vart var jag? Det spelade ingen roll. Jag kunde ändå inte gå hem såhär. Blicken blev mer och mer skev. Trots att jag knappast såg någonting fortsatte jag gå där jag befann mig.

Jag grät. Jag skrek. Jag skämdes. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Förlåt för ingen uppdatering.. men har typ haft denna boken pausad nu någon vecka.. men hallå? 2k läsare??!Harregud! Jag är inte värd det men tack iaf ni är bäst <33