Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

30. Inte ens av

- Tidigare -
Jag saknar honom, jag känner hans närhet. Jag vill bara krama om honom och berätta för honom hur mycket jag älskar honom.
______

- Martinus perspektiv -
Det hade gått en vecka och jag var fortfarande kvar på sjukhuset. Jag tänkte inte lämna detta stället innan hon vaknade, never. Fast jag vet att mamma och pappa vill att jag ska komma hem. Egentligen skulle vi har haft en mini konsert för någon dag sedan, men den gick ju som den gick. Den blev inte ens av. Vi hade fått säga till fansen att jag inte mådde bra. Dom hade blivit ledsna men sedan förstått oss.

Dagen gick och jag fortsatte prata med Elina. Någonting inuti mig visste att hon hörde. Hon andades ju i alla fall nu. Det var ett gott tecken.

"Martinus, du måste komma hem bara för natten" sa mamma till mig. Jag fick ge mig och sa "bara gör natten". Hon nickade och jag fick omotvilligt hänga med hem. Men innan gav jag Elina en lätt puss på kinden. Vinkade, även fast hon inte vinkade tillbaka, och stängde dörren efter mig.

Mitt rum luktade instängt. Det var kallt och stökigt. Klockan var sent så jag kröp ner i sängen istället för att gå ner till resten av familjen och vara social. Marcus hade inte varit i skolan och inte på sjukhuset. Han hade varit hemma istället.

Sakta så föll mina ögonlock ihop och jag somnade. Jag hade inte riktigt sovit så bra när jag varit vid Elina så detta var riktigt skönt.

Mamma ropar på mig. Hon säger att hon har fått ett samtal från Elinas mamma. Jag skyndar ner och hoppas på att det är bra besked. Mamma ser sorgsen och ledsen ut, som om något allvarligt har hänt. Jag frågar vad det är och hon säger att Elina har avlidit. Jag får panik och springer. Jag springer till sjukhuset. Springer för att få träffa henne. Utan skor, en hoodie och mjukisbyxor. Stenar från vägen trycker in i mina fötter. Det värker men jag bryr mig inte. För allt jag vill är till Elina. För jag tror att hon lever, men innerst inne vet jag om att hon har avlidit.

Jag vaknar upp svettig och flåsande. Vad det där på riktigt? Jag kände paniken komma, sakta. Jag hoppade ur från sängen och sprang ner. Sedan ut för ytterdörren. Jag smällde upp dörren och sprang ut, jag stängde inte ens dörren. Den fick stå öppen. Jag sprang som i drömmen. Stenar som tryckte in i mina fötter, precis som i drömmen.

Det hade börjat regna och jag hade sprunget halva vägen. Mjölksyran i benen steg för varje liten meter till jag sprang. Tårarna forsade ner för mina kinder. Men det syntes inte på grund av att allt regn hade kommit på mina kinder.

Efter ett tag såg jag den stora byggnaden. Mina fötter var blöta, frusna, och lite röda av blod från att stenarna tryckte in.

"Men käre barn, vad gör du här?" Sa en läkare. Jag förklarade läget och hon svarade till mig att Elina var okej. Men jag tänkte inte gå hem.

Nu satt jag i Elinas rum igen. Jag kollade runt i det lilla rummet. Väggarna var vita och gula. Det var en toalett och även ett handfat utanför. I mitten av rummet låg Elina i den fruktansvärt osköna sjukhussängen. Bredvid var ett nattduksbord. Där hennes telefon låg, det hade jag inte lagt märke till. Att hennes telefon låg där. Det fick mig att minnas om dagen vi började tjafsa och hon försökte dränka sig själv. Dom sms:en hon hade fått av sin "mamma". Jag greppade tag i telefonen och startade den. Den var död, ja vad trodde jag? Att den skulle ha batteri efter 2,5 vecka? Nej tror inte det.

När telefonen hade startat tog jag tag i den då jag hade hittat en laddare på rummet. Jag knappade in hennes kod och gick in på meddelande. Jag hittade en som hon inte döpt namnet till. 'Okänt nummer'. Jag scrollade igenom deras konversation och började läsa från början. Vem var den där personen?

Hej! Känner att denna boken är ganska tråkig. Och det förstår jag om ni tycker. Men enligt mitt "konto" så är det tio läsare kvar till 1000 läsare!! Ha det bäst!