Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

29. Jag tog beslutet

- Tidigare -
Mina tankar avbröts av att alla maskiner inne i rummet började tjuta och personalen kom in springandes.
___________
- Martinus perspektiv -
"Vad hände?" Fick jag fram till Elinas mamma. Hon skakade på huvudet och svarade "hon hade andats lite innan och sedan nu slutade hon andas totalt". Jag la en hand för munnen och tänkte på att allt detta var mitt fel, mitt fel att Elina ligger här. För jag gjorde henne arg, det är mitt fel. Fy fan vad värdelös jag är. Hon förtjänar inte mig, hon förtjänar en bättre. Det skulle vara jag som ligger där, eller i alla fall inte Elina.

Någon timme hade gått och vi satt fortfarande i väntrummet när Marcus in störtande. Han grät.

"Åh, jag klarar inte av skolan. Inte när ens bästa vän ligger här och är halvdöd!" Fick han fram när han satte sig mitt emot mig och Elinas mamma. "Vart är Elias?" Frågade han och kollade på mig. Jag sa inget utan ryckte bara på axlarna då en personal kom fram till oss.

"Elina, har börjat andas igen och ni få vara där inne" sa kvinnan som hade på sig en lång, vit rock och hennes bruna hår var uppsatt i en ordentlig hästsvans. Hon hade pilotglasögon och såg inte direkt ut som en personal på ett sjukhus.

Vi följde efter henne och bort mot Elinas rum. Den vita trädörren var tung och stor. Men där inne låg hon, min fina Elina. Nu andades hon normalt men hon var fortfarande inte vaken. Just nu fanns ett litet hopp inuti mig, men det var litet. Fast jag visste ju fortfarande att det var mitt fel.

Nu var det bara jag i rummet, igen. Jag satt helt tyst och lyssnade på maskinerna som pep, som de skulle.

"Elina, Gud vad jag älskar dig. Det är mitt fel att du ligger här, det var jag som gjorde dig arg. Allt är mitt fel. Jag ber om ursäkt, det hade känts så mycket bättre om det var jag som låg där och du som satt här. Jag vill inte se dig såhär, för jag älskar dig. Fortsätt kämpa, jag kommer vara här ända tills du vaknar och få komma hem. Detta kommer bli mitt hem, tillsammans med dig. Så därför vill jag att du ska kämpa så vi snart kan komma hem. Jag älskar dig, Elina" jag släppte en tår när jag sa det, den landade försiktigt på hennes hand som för tillfället var i min hand.

- Elinas perspektiv -
"Elina, Gud vad jag älskar dig. Det är mitt fel att du ligger här, det var jag som gjorde dig arg. Allt är mitt fel. Jag ber om ursäkt, det hade känts så mycket bättre om det var jag som låg där och du som satt här. Jag vill inte se dig såhär, för jag älskar dig. Fortsätt kämpa, jag kommer vara här ända tills du vaknar och få komma hem. Detta kommer bli mitt hem, tillsammans med dig. Så därför vill jag att du ska kämpa så vi snart kan komma hem. Jag älskar dig, Elina". Jag kände hur en tår landade på min hand. Hur min hand var i Martinus hand. Jag ville bar svara honom. Berätta för honom hur mycket jag älskade honom och att det absolut inte var hans fel. Utan att det var mitt fel, för jag tog beslutet.

Jag ville svara honom, jag ville kunna prata med honom. Men jag fick inte fram ett ljud, jag kunde inte ens se med mina ögon. Allt var svart . Jag kunde inte göra någonting, det enda jag kunde va att ligga här i min säng helt stilla och vänta på att jag ska vakna. För jag ska kämpa. För jag ska se Martinus vackra ögon, igen. Jag vill se hans fina leende, igen.

Jag saknar honom, jag känner hans närhet. Jag vill bara krama om honom och berätta för honom hur mycket jag älskar honom.

Vad tycker ni om denna boken? Kommentera jätte gärna, och skriv gärna om jag ska fortsätta eller om jag det snart ska vara slutet. Let me know <3