Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

21. Kan bli så arg

- Tidigare -
Jag skakade och släppte. Hon gick upp och jag stod kvar där undrandes varför?
_____________

- Elinas perspektiv -
Det hade gått några dagar sedan Elias hade sett mina ärr. Vad jag vet har han inte sagt något till mamma eller pappa. Pappa är fortfarande inte hemma, han är i Stockholm med jobbet. Jag brydde mig inte så mycket, jag är bara jävligt trött på att han aldrig kunde vara hemma. Det känns inte som att han bryr sig om familjen. Och tyvärr har jag nog rätt..

Jag hade hängt med Martinus en del, och jag litar på honom nu. Fast inte till 110% men 105%. Dock hade jag inte börjat äta än men jag vill bli smalare. Jag är tjock. Fast alla andra tycker att jag ska äta, men inte jag.

Någonting som jag har hållt inne är att jag kan få rejäla psykbryt. Då menar jag att jag kan bli så arg, jag skulle, i dom situationerna, kunna slå sönder ett helt hus. Elias och mamma har varit hemma en gång när det har hänt. Då har jag skrikit på dom, kallat dom fula saker. Saker jag verkligen har ångrat efter. Jag börjar gråta, får skuldkänslor, blir deppig, skriker. Alla känslor på en och samma gång. Det jag är rädd för är att det ska hända när jag är med Martinus eller några av mina andra vänner. Det får inte hända. Då kommer dom hata mig efter.

Det var mitt i natten och min mobil surrade.

Okänt nummer:
Jag säger vem jag är
om du skickar bröstbild? ;)

Jag:
Ska nog gå spy upp middagen
på dig..jävla äckel!

Okänt nummer:
Nämen, Elina? Så säger
man väl inte till en "främling"?

Jag:
Vadå "främling" känner jah dig?

Okänt nummer:
Godnatt babe <3

Jag svarade inte utan somnade bara om.

Nästa dag
Det var fyra dagar kvar till vi började skolan igen. Det var något jag kände mig sjukt deppig över. Sedan jag fått alla dessa utbrott har jag blivit tröttare och deppigare. Jag hade inte varit vaken länge när mamma knackade på min dörr.

"Gumman, jag har pratat med en läkare. Och vi ska åka till sjukhuset imorgon för att göra en utredning varför du får såna utbrott" sa mamma lugnt och försiktigt "det är inte likt dig". Jag kände hur jag började koka. Varför vet jag inte. "JAG VILL INTE HA NÅGON JÄVLA UTREDNING!" Skrek jag högt och aggressivt. Mamma kollade bara på mig.

"JAG VILL INTE, LÅT MIG BARA VARA FÖR I HELVETE! ÅHH JÄVLA IDIOT!!" Skrek jag nu ännu högre och otrevligare. Jag kände hur skuldkänslorna kom men ändå fortsatte jag skrika och skälla på henne. Hon hade inte gjort något, hon var inte värd det. Mamma gick ut och min blick fastnade på en glaskruka som stod på fönsterbrädan. Den var vit och stod där prydligt med en orkidé i. Jag slet upp fönstret och kastade ut krukan och blomman. Samtidigt som jag skrek. Jag skrek mig hes.

Jag däckade i min säng simmandes i mina egna tårar. Fan vad jag var hopplös och inte värd något.

"Förlåt mamma, du är inte värd det. Och jag kan inte kontrollera mig när jag bli arg. Snälla förlåt mig. Det är nog bäst om vi gör en utredning" sa jag till mamma samtidigt som jag skämdes när jag försiktigt hade gått ner för trappan. Hon nickade och drog in mig i en kram. Hon förstod mig alltid.

Världens dåligaste kapitel..vet inte riktigt vad jag ska skriva men jaja. Hoppas ni har det bra och Godnatt <3

Nu ska jag sova för jag har skrivit så mycket att jag är snurrig i huvudet... Aa eller så är jag trött🙄 Godnatt iaf <3