Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

41. Tröstade mig

- Tidigare -
Jag grät. Jag skrek. Jag skämdes. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
_________

Elinas perspektiv
"Martinus!!" Skrek vi med hopp om att hitta honom mitt ute i regnet. Och mitt ute i skogen mitt i ingenstans. Att kärlek skulle vara så svårt och jobbigt.

Tänk om han inte kan höra oss? Tänk om han är helt försvunnen? Tänk om han ligger medvetslös? Men tänk om han är död. Tänk om?

En klump i halsen växte, och växte. Jag kunde inte hålla inne mer. Jag lutade mig mot ett träd och bröt ut i gråt. Jag skrek för jag grät så mycket. Marcus hade sina armar om mig. Men jag försökte bara slita loss mig. Även fast han bara gjorde det rätta. Han tröstade mig när jag bara ville springa därifrån. Marcus försökte bara lugna mig, för han faktist brydde sig om mig.

"Jag var inte otrogen" stammade jag fram mellan alla snyftningar. Marcus nickade åt mig, "det är okej, det är okej".

Dem sex orden fick mig att bli helt varm. Det var okej, det var okej att jag berättade sanningen.

-

Det var nu mitt i natten och båda våra mobiler hade dött. Men fortfarande på jakt efter Martinus. Även fast det var riktigt mörkt så såg jag någonting ligga lite längre bort i den mörka skogen.

"Martinus?" Sa jag häpet och började springa. "Elina! Vänta" skrek Marcus efter mig.

Jag kom fram och där låg han. Han verkligen låg där. Jag tog tag i honom och skakade runt han. Jag skrek. Jag skrek hans namn och jag bara skrek. Marcus försökte dra bort mig, men jag ville ju inte släppa taget när jag väl hade hittat honom.

"Nej, jag tänker inte släppa. Du ska släppa mig nu Marcus!" Röt jag till efter att jag blivit trött på att han stod och ryckte i mig.

Förlåt för att jag inte uppdaterat.. men det lär jag inte göra så mycket fram över heller... för jag gillar inte killarna lika mycket längre på det sättet. Tyvärr.

Men tack som fan för 2k läsare!!! Wtf? Helt jävla sjukt, jag vet att jag tackar igen men kan inte sluta!!