Dangerous Love (svenska)

kapitel 11

kapitel 11

Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på någon för att de har brytt sig. Men ilskan mot Ethan hade bara ökat. Det är en sak att stöta på alla tjejer som går på den här skolan. Jag kan hantera det. Men att tala om för mig vem jag är som han gjort är långt ifrån okej. Det är inte ens i närheten av okej.

Han vet inget om mig och har ingen rätt att döma mig.

Jag ser honom på andra sidan klassrummet. Omringad av tjejer och där bland min bästa vän Tiffany. Jag är orolig men om jag vet något om henne är det att hon inte är så lättlurad. Hon är en av de smartaste personerna jag visste när det kommer till känslor och även om hon aldrig skulle erkänna det är hon riktigt bra på de olika ämnena i skolan också.

Jag känner hur det hoppar i bröstet på mig när jag ser honom där med alla tjejer. En av tjejerna får mig att koka. Det var tjejen han kysst när vi var och badade.

Vänta va? Varför gör det mig irriterad? Finns det någon anledning till att jag reagerade så stark på det?

Nej... Nicole... nu får du sluta.

Jag ser hur tjejerna ser på honom och det gör mig arg. Hur kan de vara så blinda? Ser det inte att sättet han ler på är falskt. Att det bara döljer att han egentligen inte är intresserad? Ser det inte hur han bara är ute efter att driva med dem? Hur kan de missa det?

Jag skakar på huvudet och en sekund efter vänder han sig om och möter min blick. Hans intensiva blick får mig lätt ur fattningen i någon sekund sedan ler han belåtet. Uppenbarligen nöjd över min reaktion.

Jag ler mot honom och låter medvetet mitt linnes ena band åka ner lite. Jag tänker visa att jag är inget han kan få eller vinna.

Han ser spänd ut när han reser sig upp. Han går förbi mig utan att ge mig en blick och går ut genom klassrummet. 

Jag ser mot bordet där han suttit och tjejerna ser längtansfullt efter honom. Jag himlar med ögonen och vänder mig om för att går ut från klassrummet jag också.

Jag orkar faktiskt inte. Jag går genom korridoren och ut på skolgården. Jag ser hur Ethan sitter på en bänk längre bort och går fram till honom.

Han sitter med huvudet i händerna och jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag säga något?

Jag bestämmer mig för att låta bli sitter bara där en stund innan han tillslut säger något och jag rycker till.

''Vet du hur svårt det här är för mig?'' säger han lågt och jag ser förvånat på honom.

Han lyfter huvudet från händerna och ser rakt ut. Utan att egentligen se på något över huvud taget.

''Vad?'' svarar jag lugnt som om bråket mellan oss aldrig hade hänt ''Vad är det som är svårt?''

''Det är svårt att umgås, eller ens vara i närheten av en person som dig'' säger han och skakar på huvudet ''Du känner mig bättre än vad du borde och jag blir galen. Du känner mig inte men trott det vet du exakt vad du ska säga för att få mig ur balans, eller vad som får mig lugn. Men det jobbigaste var igår. För allt det du sa visade ännu en gång att du känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Det du sa är sant, men jag har aldrig erkänt det för mig själv förrän nu''

Han vänder blicken mot mig. Han visar inga tecken på att han driver med mig eller tycker att det här är kul. Men hans ögon visar att han hatar det här. Han visar sig svag just nu. Något jag inte tror att han har gjort på väldigt länge.

''Du vet'' börjar jag och ser honom djupt i ögonen ''Ibland är det enda du behöver en vän''

Han ser länge på mig och jag kan se hur han granskar varje millimeter av mitt ansikte precis som jag gör på honom. Min blick fastnar på ärret men glider sedan förbi och hamnar åter igen vid hans ögon.

''Jag hatar kärlek. Men vad finns det att älska? Jag trodde inte att det finns något som äkta kärlek och jag tänkte aldrig låta någon såra mig. Så jag har gjort det omöjligt'' säger han och jag ler ett sorgset leende mot honom.

''Personligen tror jag att det är synd. Du kan aldrig veta vad som kommer att hända. Du kan inte kontrollera allt. Men att uppleva en stunds äkta kärlek borde vara bättre än ingen överhuvudtaget. Och du verkar inte inse att det du gör mot tjejerna där inne är samma sak som du är rädd för. Jag tror du är rädd för att få ditt hjärta krossat'' säger jag.

Han säger inget. Han talar inte om för mig att det inte är sant. Men inte heller att det är sant.

''Det är jobbigt. Det är för jobbigt'' säger han lågt sedan ser han upp på mig och hans blick är mörk ''Vi hade aldrig det här samtalet'' 

Jag ser hur han går iväg. Han är antagligen orolig att jag kommer att nämna det här för någon, men sanningen? Varför skulle jag.