Dangerous Love (svenska)

kapitel 29

Ett till kapitel kommer nu!! men jag ville först bara kommentera det faktum att jag bytt namn på berättelsen till ett namn som passar mycket bättre till min berättelse, Dangerous Love. Jag älskar det och jag måste säga att jag hade problem med namnet innan som jag inte gillade.

jag har även bytt omslag och jag måste säga att jag är mycket nöjdare.

Kapitel 29

Jag sitter i sjukrummet igen och jag kan känna hur ett par ögon iakttar mig. jag vänder mig om för att möta Martinas isblåa ögon som ser in i mina och med ett chockat uttryck i ansiktet att jag inte kan låta bli att fråga.

''Varför ser du på mig sådär''

Hon skakar på huvudet och sätter sin stol framför sängen jag själv sitter på, så att vi hamnar öga mot öga med varandra.

 ''Det du gjorde där ute får mig att i fråga sätt allt jag tidigare tänkt och sagt om min son'' säger hon lugnt och jag rynkar pannan. Jag förstår inte alls vad det är hon försöker att säga.

''Vad är det du menar?''

''som du säkert har märkt så har min son... något av ett problem att behärska sig när han blir en aning... irriterad.''

''Han är en psykopat'' säger jag enkelt.

Martina ger mig en varnande blick och fortsätter.

''Men vad du sa till honom'' säger hon och slänger en blick mot dörren ''Där ute är något som vanligtvis hade straffats ordentligt''

Jag fnyser åt vad hon säger.

''Du kan uppenbarligen inte se mina skador, tycker du inte att jag blivit straffad? Jag föddes inte såhär ska du veta. Innan jag mötte din son är jag säker på att jag var sötare än såhär'' säger jag och gör en gest mot mitt ansikte ''Även om jag inte kan se det så är jag säker på att det ser ganska vidrigt ut''

Jag suckar. För även om jag inte försöker vara så tjejig så vill jag ändå inte ha ett fult märke som täcker halva mitt ansikte.

Ska jag vara ärlig är jag en aning rädd för att se mig själv i spegeln just nu. Men samtidigt så förstår jag inte varför jag skulle bry mig. det ser ju ut som om jag kommer att få vara här den närmaste tiden.

Martina skrattar och jag höjer ett ögonbryn och ser på henne. Jag ser inte det roliga med den här situationen, jag kan inte se det alls.

''Det är inte så illa, du är fortfarande extremt söt. Du ska inte oroa dig om en sådan sak barn''

Nu är det jag som skrattar och det är ett glädjelöst skratt.

''Jag tror dig inte! Kan du helt ärligt inte se vad det är din underbara son gjort mot mig? vad är du för sorts mor som låter sin son behandla andra så illa?''

Jag kan helt ärligt inte se hur någon skulle låta sitt barn göra andra illa och vara kriminella utan att ens försöka göra något åt saken. Att någon skulle tycka att det här är okej och inte se det som ett tecken på att deras barn behöver hjälp.

Hennes uttryck är hårt och hon är spänd i hela kroppen.

''Jag är den sortens mor som bryr sig om sitt barn och låter honom ta och gå sina egna vägar i livet. Lära sig av sina misstag''

Jag ser på henne en lång stund och hon sitter med samma min hela tiden. Beslutsam. Tror den här kvinnan verkligen att hon gör rätt. Jag är inte så säker på det.