Dangerous Love (svenska)

kapitel 27

Jag är fast i ett litet jävla rum utan något annat än en söndersliten gammal madrass. Som dessutom är missfärgad. Jag känner mig en lortgris i det här förbannade lilla grottan. För det är exakt vad jag skulle kalla det här. En liten grotta. Där väggarna är gjorda av sten och omöjliga att ta sig igenom. Uppenbarligen.

Det enda stället som jag kan se ut från är ett galler som sitter i dörren. Dörren är gjord av någon metall och därmed också omöjlig att göra sönder.

Kom igen liksom! I alla filmer så finns det ju alltid något sätt att ta sig ut från en sån här knipa. I och för sig kan de också låsa upp en dörr med ett hårspänne. Jag har inte provat det, men jag är ganska säker på att det inte funkar, dessutom så har jag inte tillgång till något hårspänne.

Jag känner efter i fickan där den lilla fickkniven ligger och jag kunde inte vara gladare för den just nu. Den får mig att känna mig säker. Dessutom ligger Ethans mobil där också. Inte för att den är till så stor hjälp. Det är ingen teckning här ändå.

Jag var smart när de slängde in mig i bilen. Jag hade gömt fickkniven i botten av min BH samma med mobilen. Jag kunde inte heller vara mer glad över att Ethan valt att skaffa en liten mobil till skillnad från alla andra.

Men när de sökt igenom mig för saker hade de inte kollad min BH. Tack gode gud...

Det var smart av honom att ge mig mobilen i alla fall. Det blir en säkerhet med att han gav mig sin egen, då han kan ta min som ligger i bilen. Då kan jag numret till mobilen han har eftersom den är min och samma sak med honom.

Men teckningen verkar hata mig i den här grottan jag levt i de senaste tre dagarna? Jag tror att det gått högst tre dagar men jag är osäker. Jag har fått mat sju gånger, små måltider men det är i alla fall något och jag har nog sovit två gånger.

Jag kan inte sova när jag vet att någon kan komma in i vilken sekund som helst och bestämma sig för att de vill se mig död. Aldrig har jag tidigare känt mig så ensam. Men samtidigt kommer det in en man varje timme. Det märkte jag den första dagen då jag bara kunde roa mig själv med att räkna avståndet mellan varje person som kommer in. Men nu har jag tappat räkningen. Kanske tappade jag bara lusten.

Något som skrämmer mig är att jag inte fällt en enda tår sedan jag kom hit. Jag bara sitter på samma plats och vägrar att säga något när de kommer in för att försöka tvinga ur mig information som jag inte har.

Människorna här måste seriöst vara störda i huvudet på något sätt.  Inte en enda idiot på det här stället verkar förstå att jag inte vet något om Ethan och hans liv innan eller vad han gör nu.

En del som har kommit in har nästan verkat rädda för mig. det är något som jag inte kan förstå. Hur kan de bli skrämda av att se mig.

Jag hör hur dörren öppnas och jag kan höra Drakes skratt som ekar i rummet.

''Jag kan nästan se på dig hur din gnista sakta dör'' säger han och han sätter sig framför mig ''Men tro mig, det behöver inte vara så här. bara tala om för mig vart det är Ethan håller hus och berätta hans plan''

Jag lyfter huvudet och ser in i hans ögon. Ögon som är roade men jag kan se något annat. Oro? Rädsla?

Det är då jag förstår var det är alla här snackar om. Varför de vill få tag på Ethan.

Drake är rädd för honom.

Det är skrattretande. Jag sitter här för att Drake är rädd för honom. För att om han har mig vet han att han har ett övertag.

Jag ler och inte bara för mig själv utan jag kan se Drakes förvåning.

Han får en rynka mellan sina ögonbryn när han tittar på mig och jag låter ett skratt sippa ur mig och det ekar mellan de kalla hårda väggarna.

''Berätta för mig, vad är det du finner så roligt i min närvaro och i det faktum att jag kan göra slut på dit liv i vilken sekund som helst?''

''Det faktum att du ljuger'' säger jag och min röst är skrovlig.

Jag låter honom inte svara.

''Du är rädd, för Ethan. Så säg mig Drake varför gjorde du inte slut på Ethan när han stod framför dig? varför vill du söka upp honom igen?

Min röst är en aning skrovlig men jag får fram det jag vill ha sagt.

Han ser uppriktigt förvånad ut när jag säger det och han ser även förbannad ut när han hämtat sig.

''Jag är inte rädd för din pojkvän'' säger han och låter äcklad.

''Om inte...'' säger jag och min röst är klarare ''Du var rädd. Du höll i en pistol men du tvekade. Du var rädd. Kanske är du inte så stark som du vill att alla ska tro. Kanske är det bara en fasad för att dölja vem du är-''

Jag blir avbruten när hud möter hud.  Hand möter kind och jag faller med ansiktet mot det hårda stengolvet.

Jag drar efter andan och jag kan känna hur smärtan sprider sig i mina kinder. Den högra eftersom en träffat marken och den andra för att den träffat Drakes knytnäve.

Jag reser mig upp och försöker ignorera den stickande känslan i mitt ansikte och set upp på Drake.

'' du hade en dålig barndom och tar ut det på resten av världen-''

Slag i magen.

''Du är missförstådd för ingen någonsin förstod dig-''

Slag mot mitt ansikte igen.

Jag vet att jag är korkad för att jag provocerar honom men jag måste veta. Vad är hans problem.

''Men framförallt så känner du dig oälskad. du litar inte på folk, din bästa vän lämnade dig när saker gick el och jag är säker på att det ligger mer bakom allt, ett brustet hjärta kanske, eller något med dina föräldrar, men jag är säker på att du vill ha någon i ditt liv som älskar dig, du kan bara inte erkänna det''

Jag blir knuffat mot den gamla smutsiga sängen och jag ramlar ner på den med Drake över mig.

Hans kropp är pressad mot min och han försöker att behärska sig men jag kan se hur hans ögon blixtrar.

''Tala. Aldrig. Till. Mig. Sådär. Igen''

Med det så reser han sig upp och smäller igen dörren bakom sig. Jag kan öra honom utanför dörren då han säger till någon att hämta en sjuksköterska.

Och innan det blir svart för mina ögon hinner jag bara tänka på hur missförstådd han måste ha varit tidigare för att något ska gå såhär fel i någons liv.

...

Jag ber om ursäkt!!! förlåt! men nu är det bara typ två veckor kvar i skolan och läxorna och proven börjar sakta försvinna, men om ni fortfarande är kvar och läser uppskattar jag et sååå sjukt mycket! <3