Dangerous Love (svenska)

kapitel 18

Kapitel 18

Jag kunde inte hjälpa att tycka att hela den här bisarra situationen var pinsam. Men av någon anledning var det inte jobbigt att ha Ethan under samma tak som en själv.

Söndagen hade varit ganska trevlig eftersom mamma varit borta. Vi hade alltså haft hela huset för oss själva och Ethan hade varit som vilken kille som helst.

Jag hade bytt hans förband en gång under söndagen och det var nog den enda pinsamma stunden. Egentligen inte pinsam bara en aning obekväm eftersom ... jag måste jag ens förklara varför

Verken jag eller Ethan hade tagit upp något om det han hade berättat.

Men nu är de måndag.

Tillbaka till skolan och tillbaka till att inte känna varandra och till mig att inte bry mig.

Jag önskar att jag inte brytt mig tro mig... men av någon anledning är allt jag kan tänka på under dagen hur Ethan mår och om han har ont.

Jag skakar på huvudet för mig själv.

Nej... jag får inte tänka på honom på ett sådant vis.

Nej. nej. nej!

Jag går genom korridoren till matsalen.

Jag sätter mig vid min favorit plats vid fönstret där det finns ett bord för två stycken och inte mer, det är det enda lilla bordet och jag gillar det eftersom man då får vara ensam om man vill. Det var egentligen en tjej i en klass under mig som tagit in det en dag då han hade haft en kompis från en annan skola som hälsade på och hon ville sitta ensam med henne. Och sedan hade bordet helt enkelt fått stå kvar där det var. Jag ser Tiffany och vinkar mot henne när hon kommer in så att hon ska sätta sig bredvid mig men någon annan hinner före och jag ser mot platsen bredvid mig.

Ethan.

Jag drar motvilligt efter andan när jag möter hans blick.

Jag avskyr att hans blick har en sådan effekt på mig. jag hatar att jag inte kan tänka klart när jag ser in i hans ögon eller när han är nära mig. han gör mig orolig, arg, frustrerad, glad och alla andra känslor på en och samma gång.

Jag blir så förvirrad av alla dessa känslor och jag hatar att just han har den effekten på mig.

Han flinar och blinkar med ena ögat, antagligen för att jag stirrar på honom som någon pervers galning...

Gud. Har jag ingen självbehärskning... man tycker ju att jag borde ha det efter det han berättat för mig under helgen.

Jag himlar med ögonen och vänder bort blicken.

Jag kan känna en lätt rodnad sprida sig över mina kinder och jag biter mig i läppen. Varför just jag? Varför måste jag börja gilla honom? varför just nu? Varför?

''Hej Ethan''

Jag vänder mig om när jag hör Natalies röst och ser en urringning som hon antagligen är ganska stolt över, och det märker jag med tanke på hur mycket hon lutar sig mot honom.

''Jo, jag tänkte att du kanske hade lust att göra något speciellt idag? Efter skolan och hemma hos mig, kanske hjälpa mig att plugga''

Jag spyr nästan.

Vi alla vet vad 'hjälpa henne att plugga' betyder.

''självklart'' svarar han.

Jag hade just tagit upp mitt glas vatten och börjat dricka när hon säger det och jag spottat det rakt ut över dem båda två.

Natalie skriker till och vänder sig mot mig och hon ser riktigt äcklad ut.

''Vad i helvete! Vad fan gör du!?'' skriker hon samtidigt som jag ser hur Ethan försöker att hålla tillbaka ett skratt och jag kan se att han verkligen måste kämpa med det

Och för en gångs skull försöker jag att inte säga något elakt utan ber bara om ursäkt.

''Jag är ledsen'' säger jag och ler ursäktande.

Hon sr på mig som om jag har slagit henne.

''Driver du med mig? är det allt? Är du helt borta. Såg du inte vad du gjorde med mig?'' säger hon och halvt skriker.

''Jag bad om ursäkt. Men eftersom du inte accepterar det antar jag att jag får säga som det är'' säger jag och rycker på axlarna.

Japp så gick det med att försöka med att inte vara tyken.

''Du är så uppenbar'' säger jag bara och rycker på axlarna och hoppas på att hon inte kommer att fortsätta.

Men det var en aning naivt.

''Ethan verkar inte ha något problem med det'' säger hon ''Om det nu är så uppenbart vad jag vill har han sagt att han går med på det''

Jag hör skratt i bakgrunden och jag biter mig i läppen.

''Jaså inte?'' säger jag.

Jag ser mot Ethan som inte ser lika road ut längre.

Och jag kan inte hjälpa det som händer sedan. Jag kan inte hjälpa vad jag känner och jag kan inte hjälpa hur fruktansvärt svartsjuk jag är hela tiden.

''Du har inget problem med det?'' frågar jag och samtidigt så spelas hans kyss upp i mitt huvud. Hur mjuka hans läppar hade varit mot mina. Sättet han hade holt om mitt ansikte som om jag var det ömtåligaste han hade haft i sina händer.

Hans säger inget men skakar på huvudet.

Jag ser på honom.

''Men det kanske jag har'' det är knappt en viskning men han hör det.

Och trotts att jag intalat mig själv om och om igen att jag aldrig skulle kyssa honom igen är det precis vad jag gör.

För när han ställer sig upp och drar upp mig från stolen lägger jag armarna om hans hals. Och när han böjer sig ner och pressar sina läppar mot mina så kysser jag honom tillbaka.

Som sagt. Jag är fast med honom och det är av flera anledningar.