Dangerous Love (svenska)

kapitel 15

Kapitel 15

''Snälla Nicole! Prata med mig och berätta vad det är som händer''

Tiffany brukar inte vara så på. Hon brukar låta saker vara en nu sitter hon på min säng och ser med bönfallande ögon på mig. ber mig att berätta för henne vad det är som händer.

''Jag lovar'' säger jag och måste anstränga mig för att le ''Jag mår bara bra''

Jag vet inte om jag försöker att övertala henne eller om jag försöker övertala mig. i vilket fall så funkar det inte för jag tror inte ens själv på orden som kommer ut från min mun och blicken i Tiffanys ansikte säger mig att hon inte heller gjort det.

''Nicole, jag vet att du ljuger'' säger hon.

Jag biter mig i läppen. För hon har rätt.

''Jag kanske inte kan erkänna det'' säger jag ''För att om jag gör det blir det mer verkligt''

Tiffany nickar förstående men hon ser ändå bekymrat på mig.

''Jag vet vad som hände mellan dig och Ethan, jag ville bara få höra det från dig. men eftersom det inte verkar vara aktuellt för dig så säger jag det bara'' säger hon med en suck och fortsätter ''Du vet att du gillar honom. Du vet det någonstans där inne i dig själv. Men du är för rädd. För rädd för att chansa på kärleken''

Jag skakar på huvudet och nu är jag irriterad. En av de saker jag gillar mest hos Tiffany är att hon alltid är ärlig. Men just nu orkar jag inte med det.

''Jag är inte rädd för chansa på kärleken. Jag kan gå ut med vilken kille som helst. Men aldrig att jag går ut med Ethan. Jag vill ha kärlek där båda respekterar varandra.  Det här är bara för komplicerat.'' Säger jag och rycker på axlarna.

''Dessutom tjärnar det inget till. Han gillar mig inte på det sättet ändå''

Hon skrattar och jag ser förvånat på henne.

''Vad sjutton'' säger hon och fortsätter att skratta lite till ''Vad får dig att tro att han inte gillar dig?''

Är hon allvarlig?

Jag försöker se i hennes ögon om hon bara driver med mig.

Men jag kan inte se något som tyder på att hon skojar.

''Är du seriös? Han flirtar med alla! Alla!'' säger jag och kan inte tro att Tiffany skulle tro något annat ''Jag vill inte ha något att göra med en sådan kille. Jag vill ha en kille som gillar mig, inte varje tjej han ser. Dessutom hur skulle jag kunna lita på en kille som honom?''

Tiffany skrattar igen.

''Försök inte skylla på vem han är. Du kan hata honom så mycket du vill men det ändrar inte det faktum att varje gång han ser på dig förändras hans blick. Han ser på dig på ett sätt han inte ser på någon annan tjej''

Nu är det min tur att skratta.

''Skojar du?'' säger jag ''Det kallas avsky. Han gillar inte mig och jag skulle uppskatta om vi släppte det''

Hon skakar bara på huvudet.

''Förnekelse'' säger hon bara och reser sig upp.'' Jag är ledsen men jag måste gå till Sarah. Jag lovade att vi skulle sova över''

Jag vänder mig mot väggen för att se på klockan. Hon är redan åtta och jag borde väl antagligen ändå bege mig hem.

''Jo, jag var ändå tvungen att gå'' säger jag och ger henne ett litet leende.

Hon nickar och ler ursäktande.

Det är mörkt ute. Gatlamporna lyser och gör det möjligt att se vägen framför mig. men det är inte jättemånga lampor vilket inte hjälper jättemycket.

Jag går genom det lilla köpcentrumet men det är helt tomt på gatorna och det lyser inte från skyltfönstren. Jag ser på mobilen och svär tyst för mig själv. Jag skulle inte tagit en omväg och stannat i bokaffären tills klockan hade blivit halv nio. Jag kan fortfarande knappt tro att en bokaffär skulle vara öppen till klockan halv nio. Men det hade varit någon författare där som hade signerat böcker. Men jaja jag hade i alla fall hittat några böcker jag velat ha. Nu är klockan redan nio.

Jag hade i alla fall ringt till mamma för någon minut sedan och sagt att jag blir sen. Men det var lördag kväll så det hade inte gjort något för henne.

Jag lägger ner min mobil och stannar när jag hör en hög smäll från ett av hörnen. Jag hör röster och jag tvekar innan jag beslutar mig för att gå närmare. Det låter som om någon blir skadad.

Jag närmar mig och rösterna blir tydligare.

''Vafan! Ge mig pengarna du är skyldig min ! nu''

Jag hör ett stönande.

''I helvete heller... jag är inte skyldig dig något''

Jag känner igen den rösten. Kan det vara.

Jag lutar mig mot kanten och utan att kunna hindra det slinter jag med foten.

Jag ser snabbt upp för att se om männen som står framför mig har hört. Och det är ingen tvekan om att de gjort.

Det är två män, en lång och muskulös man med ljust hår och skägg och den andra är en aning kortare med mörkt hår och armar fulla med tatueringar. De båda ser på mig med blickar fulla av irritation, ilska och även en gnutta nöjd.

Min blick dras till killen på marken. Killens vars röst jag känt igen. Killen vars ansikte var blått och skadat. Det var Ethan och han såg inte ett dugg nöjd ut över att jag var här.

''Jaså, vem har vi här?'' säger den ena mannen och går hotfullt fram mot mig med en kniv i handen.

Han flinar, men på ett obehagligt och skrämmande sätt som även visar hans missfärgade tänder.

''En liten flicka'' han flinar större nu ''du ska veta att jag inte har några regler om att inte skada kvinnor''

Jag känner hur hjärtat hoppar i halsgropen och jag känner paniken i bröstet.

''låt henne vara. Hon vet inget om det här.''

Rösten kommer från Ethan och han ser inte ens mot mig, utan mot mannen som snart står framför mig.

Mannen skrattar nu och skrattet är elakt och ger mig rysningar i hela kroppen av obehag.

''Åh. Jaså? Du känner den här flickan'' säger han.

''Det sa jag aldrig'' fräser han nästan tillbaka.

Mannen svarar genom att skratta ännu en gång och den andra hänger på.

Den förta mannen fortsätter att gå närmare mig med kniven och jag får panik. Jag handlar fort och utan att tänka och svänger påsen med mina nyköpta böcker mot hans huvud.

Jag blundar instinktivt och öppnar ögonen när jag hör en hög duns och den mörkhåriga killen ligger på marken och har tappat kniven bredvid sig.

Jag tänker inte, mitt huvud hänger inte med. Jag tar upp kniven och håller den framför mig. jag kan bara hoppas på att den andra mannen inte kan skada Ethan.

Jag hoppas också att han inte ser hur rädd jag är. Den blonda mannen ser på mig med förvåning men precis som innan med mest irritation och ilska.

Jag har inte råd att se på Ethan men jag gör det ändå och i samma sekund tar Ethan tag i den blonda killen ben och drar ner honom på marken. En kraftigare duns en innan hörs och den blonda mannen ligger på marken.

Ethan är uppe på mindre än en sekund och står över killarna för att se om de är vid medvetandet vilket ingen av dem verkar vara och så fort han fått se det möter han min blick.

Han ser på mig i någon sekund innan han kollapsar och jag fångar honom innan han hinner ner till marken.