Dangerous Love (svenska)

kapitel 16

Jag hade ju lovat att lägga upp ett till kapitel idag. Så här är det <3<3

....

Kapitel 16

Efter en nästan tjugo minuter har jag lyckats få med mig Ethan till mitt hus. Fortfarande med bankande hjärta och panik i bröstet ber jag honom att stanna utanför mitt fönster till mitt rum. Inte för att han har så mycket till val. Han kan ju inte direkt springa ifrån innan jag hinner se honom.

Jag går in genom ytterdörren och ser att mamma redan har gått och lagt sig och att det är mörkt i huset.

Jag går tyst in på mitt rum och öppnar fönstret.

Ethan står på andra sidan och ser plågsamt motvillig ut och jag suckar.

’’Kom in nu bara. Du har inte mycket till val eller hur?’’ säger jag.

Han säger inget men tar sig in genom fönstret. Så fort han kommit in sätter han sig på golvet och lutar sig mot väggen.

Jag stänger fönstret igen och ser mot honom.

’’Jag tänker gå för att hämta förbandslådan, så se till att inte somna’’

Han möter inte min blick men jag kan höra honom mumla något och jag himlar med ögonen. Jag orkar inte ens fråga vad han sa. Det var antagligen bara något omoget ändå.

Jag smyger ut fån mitt rum och in på toa. Jag kollar igenom lådorna som jag minns att den legat i.

Jag hör steg utanför toan.

’’Nicole gumman? Är det du?’’

Jag andas ut.

Det är bara mamma.

Shit! Det är mamma!

Hon får absolut inte gå in i mitt rum.

Jag harklar mig ’’Jo, förlåt att det blev lite sent. Gå och lägg dig igen du’’ svarar jag.

’’Okej, var inte uppe och läs för länge bara’’ säger hon ’’Jag vet att du brukar ligga och läsa på Wattpad längre än du får’’

Jag vet att hon egentligen inte bryr sig så mycket om det men att hon försöker att lägga in en komentar som passar en mamma för en gångs skull. Antagligen för att hon är borta så ofta och bara kommer hem någon natt då och då.

’’tro mig, jag kommer inte läsa på Wattpad i natt…’’

Jag hör henne gå igen och till sitt rum i samma sekund som jag hittar förbandslådan.

Jag går ut från toan och in på mitt rum igen.

Jag går fram till Ethan som nu ser upp på mig och jag ler lite. Jag vet inte vad annars jag ska göra, för att vara helt ärlig, att le är det enda jag kan komma på.

Jag sätter mig på huk framför honom och känner hur jag rodnar kraftigt men jag skiter i det.

’’Öhm… jo… du måste liksom ta av dig tröjan så att jag har möjligheten att se… skadan…’’ det är nog det jobbigaste jag har behövt säga och till min förvåning flinar han faktiskt. Ett nöjt och en anning kaxigt flin.

’’Jag viste att du skulle ge upp tillslut’’ säger han men gör också som jag sa och tar av sig sin tröja.

Jag måste bita mig i läppen för att inte dra efter andan, och tro mig det var inte på grund av blåmärkena.

Jag kan känna hur jag rodnar ännu en gång.

Jag öppnar lådan för att ta blicken från Ethans vältränade mage och bröst för att ta fram de saker som behövs.

Jag börjar med att göra rent de såren han har och som tur är det inte så många och jag kan snabbt göra rent dem och lägga förband.  Jag är så glad att jag hade lyssnat på mamma när hon förklarat allt om att använda sakerna som fanns i lådan.

När jag känner hans hud under mina fingrar stannar jag en sekund för mycket men drar mig sedan ifrån. Full av genans som jag hoppas inte syns.

Under hela tiden hade Ethan suttit tyst, bortsätt från några ljud som tytt på att det gjorde ont. Men han hade inte klagat.

Jag drar mig ifrån och ser på hans mage en sista gång. Jag kan ändå inte göra något åt blåmärkena då får läka av sig själv.

Han har två förband ett som sitter en bit över högra bröstet där han hade haft ett djupt snitt från en kniv. Men inte så att jag inte kunde klara det.

Den andra knivskadan var precis så att det gick. Jag är osäker på om det var för stort och för djupt för mig att klara av det utan att sy. Men jag hade inte haft något val, Ethan hade vägrat att åka till sjukhuset när jag frågat honom.

Jag tittar upp och möter hans blick. Han granskar mig på ett sätt jag aldrig har sett honom göra innan. Jag kan inte riktigt se vad det är han tänker men jag har inte velat veta det så mycket förut.

Tillslut ler han en aning.

’’Tack’’

Hans röst är len och ärlig.

Jag nickar bara. Det är allt jag kan göra sedan ser jag mig om i mitt rum.

Jag reser mig upp och låser dörren. Jag gör det ibland men det brukar inte störa mamma ändå.

Jag ser mig sedan omkring i rummet igen.

Jag biter mig i läppen. Och ser mot min säng. Jag är tacksam för dubbelsängen mamma köpt till mig förra året då jag börjat klaga på att jag inte längre tills sova som ett barn… jag vet, löjligt, men nu var det ju positivt i alla fall.

’’Okej så här är det’’ börjar jag och lägger hans arm om min axel så att han kan stödja sig en aning mot mig även fast han är längre än mig ’’Jag är inte den sortens person som kommer låta dig sova på golvet eller i en obehaglig soffa, så du kommer att sova i min säng och ja, jag kommer också att sova där. Men det är allt. Inga snuskiga komentarer okej?’’

Och till min förvåning nickar han bara och sätter sig på ena sidan av sängen. Han börjar ta av sig byxorna och jag ger genast ifrån mig ett konstigt ljud.

’’Du sover INTE naken!’’

Och nu skrattar han ett mjukt och sexigt skratt.

’’lugna dig, jag kommer bara att ta av mig byxorna och tröjan. Inte mer’’

Jag ser på honom en stund och överväger att be honom ha på sig tröjan också.

Men det vill jag ju inte egentligen…

Vänta va?

Gud…

Jag nickar och tar med mig mitt nattlinne till toaletten för att byta om.

När jag kommer tillbaka ligger han på den högra sidan och ser redan ut att sova djupt.

Hoppas att han är medveten om att han kommer att få berätta för mig exakt vad det var som hände för mig. men det tar vi i morgon