Dangerous Love (svenska)

kapitel 31

Kapitel 31

Jag höjer ögonbrynen och ser frågande på honom och med armarna korslagda.

''Jag vet inte om du har svårt att fatta, men jag tycker att jag har varit mer än tydlig att jag inte vill veta av dig''

Hans står kvar med en uttryckslös blick och gör en gest åt mig att fortsätta prata.

''Va?''

''Fortsätt'' uppmanar han mig ''Du har uppenbarligen mycket mer att säga om mig så varsågod och fortsätt. Jag menar att du uppenbarligen har många förutfattade meningar och fördomar om mig och jag tycker att det är lika bra att du får ur dig dem nu så att jag slipper att höra dem senare''

Jag fnyser.

''Fördomar? Det tar inget geni att lista ut att du är bortom normal. Du har låst in mig i ett hus som ligger vem vet var, du har seriösa aggressionsproblem och du gör vem vet vad på din fritid'' säger jag och för varje sak höjer jag ett finger ''Om du mördar folk eller kidnappar folk för skojs skull vet jag inte men något är seriöst fel för du har inte problem med pengar så varför gör du då så här? ha?!''

Han höjer ett ögonbryn.

''Något mer att tillägga?'' frågar han.

Jag säger inget utan lägger bara armarna i kors igen, skjuter fram hakan och ser på honom genom smalnade ögon.

Jag kan inte hjälpa att jämföra honom och Ethan. Båda två har ganska kort stubin och Ethan stötte mig ifrån sig i början fast på sitt eget vis, precis som Drake gör nu, skillnaden är den att Drake faktiskt tar det till en annan level, då han blir aggressiv också och inte bara arg.

Men nu? Nu är det som om inget jag säger kan påverka honom och jag kan inte bestämma mig för om det är en bra sak eller inte. Jag vet inte vet den riktiga Drake är. Är han den killen som behandlar någon illa om han inte får sin vilja igenom eller är han den som inte bryr sig ett skit om något?

Jag går fram mot honom och ser honom i ögonen. Jag står så nära honom att kan känna doften av hans aftershave och jag ser bara in i hans ögon. Jag försöker att hitta något där som kan ge mig något att gå på. Något som kan förklara för mig vem mannen framför mig egentligen är.

Jag borde kanske vara rädd för honom, men av någon anledning är jag inte det längre. jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är jag ser, kanske är det ånger jag ser i hans blick trotts att hans ansikte är hårt som sten. Jag är inte säker men jag tror inte att han kommer att skada mig, i alla fall inte just nu.

''Du är så svår att förstå'' viskar jag fortfarande med min blick fäst i hans.

Och det är sant. Trots att jag kunnat gissa mig till en del och jag förstår vissa saker så kan jag aldrig se vad det är han tänker.

Jag kommer ihåg när jag sa till honom att jag såg att han var rädd för Ethan, att han kanske inte var så stark som han tror, att han gömmer sig bakom en fasad och att jag inte trodde han hade haft det så lätt. Han hade slagit mig då, för att ta ut sin ilska på världen? Kanske. Men jag tror att han egentligen bara är en man vars liv gått så fel att han inte vet vad han ska göra av det. Jag tror att han bara är ensam och ett liv utan kärlek är inte ett liv att leva.

Han ser bara på mig med armarna fortfarande korslagda och med tom blick.

Jag ler lite och han ser frågande på mig.

Jag lägger mina händer på han armar och han rycker till, men han slår mig inte ifrån sig eller hoppar undan och jag löser ur han armar som han har i körs över bröstet så att jag kan ta hans händer.