Dangerous Love (svenska)

Kapitel 28

Jag vaknar av att några pratar.

''...Han vägrar att prata om det och ingen vet varför''

Det är en man som säger det men det är ingen röst jag känner igen.

Jag öppnar ögonen och ser mig försiktigt om i rummet. Jag kan känna hur det drar och sticker i ansiktet och jag kommer ihåg var det var som hänt.

Jag är i ett rum som är klädd i vitt. Ett rum som verkligen ger ifrån sig känslan av sjukhus och jag kan känna hur ja

Jag skjuter ifrån mig tankarna på sjukhus och sjukrum. Jag måste kolla i fall jag kan ta mig härifrån.

Jag ryser av tanken. Jag har aldrig riktigt gillat sjukhus. De är så deprimerande.

Jag biter mig i läppen när jag försöker sätta mig upp, redan innan beredd på smärtan som kommer att komma i min mage.

Jag drar häftigt efter andan när jag känner den skarpa smärtan i magen. Jag blundar hårt när jag tar hjälp av sängkanten och reser mig upp och jag öppnar dem inte förrän jag har stått några sekunder och fått regelbunden andning igen.

''den stackars tjejen har inte gjort något fel'' det är en kvinnoröst som säger detta och jag försöker att se mig omkring i rummet.

Min blick faller på en mörkbrun trädörr jag kan se skuggor i det frostadefönstret (när glaset är matt)  och jag förstår att det är deras röster jag hör.

''Det är inte du som bestämmer... han gör som han vill... annan flicka som helst...''

Det är den manliga rösten igen man jag kan inte riktigt höra vad det är han säger eller vad det är som kvinnan svarar efter.

Jag försöker att ta mig till dörren. Jag måste höra vad det är dem säger. Vem är det dem pratar om.

Jag tar hjälp av föremål för att ta mig fram till dörren. Men jag går inte enda fram. Inte när jag kan höra deras röster tydligt.

''hennes skador är inte så illa, hon kommer att ha ont ett tag men det kommer att gå över om några dagar, blåtiran sträcker sig långt ner på hennes kind, men den kommer att blekna och kommer inte att göra ont lika länge som den är kvar, det kan du säga till Drake''

Det är kvinnans röst.

Jag känner försiktigt med fingertopparna på min högra kind och rycker till av den lilla kontakten som svider något fruktansvärt.

Jag fattar att det är mig de pratar om. Ledtråd nummer ett, de står utanför min dörr, och två de pratar om skador som jag verkar ha. Jag är inte dum.

''Jag tror inte att han bryr sig''

Och rösten som säger det har rätt. Det tror inte jag heller. I så fall skull han väl aldrig tagit mig och sedan misshandlat mig. eller hur? Nej.

''jag tror att du har fel, jag tror inte att du känner honom som jag gör''

''vad är det du försöker säga?''

''Jag menar bara att jag inte tror att han hade brytt sig att ta med henne hit om hon var vilken tjej som helst''

Jag öppnar dörren och de båda människorna ser på mig. En man, stor som en oxe och en kvinna som ser ut att vara i sina senare 40 år. Nära 50.

''Han skulle inte ha misshandlat mig heller om han brydde sig'' säger jag och försöker att le vilket orsakar att jag istället får otroligt ont i mitt ansikte.