Dangerous Love (svenska)

kapitel 24

Kapitel 24

Jag kan inte fatta det.

Min hjärna kan inte riktigt förstå vad det var som hände.

Jag vaknade upp i en säng och mindes ett skott. Ett skott mot en annan människa. Ett skott som jag hade skjutit.

Och vill ni veta vad som stör mig mest?

Jag känner inget.

Inget alls.

Hur kan jag inte reagera på något sådant? Hur kan jag vara så hjärtlös? Hur kan jag vara så hemsk att jag inte känner mig det minsta ångerfull?

Jag har absolut ingen aning.

Jag tänker på min mamma istället. Min underbara mamma, som jobbar för mycket och som oftast inte finns där.

För första gången är jag glad över att hon inte är här, hos mig. För hade hon varit stolt över mig?

Boom!

Alla känslor kommer tillbaka.

Försenad reaktion.

När jag tillslut kopplar allt som hänt.

Jag hade inte behövt skjuta honom, men i stunden hade jag gripits av panik. tänk om det inte hade jag som avlossade skottet, tänk om det varit den andra mannen som hann först till pistolen, och tänk om det hade varit mot mig skottet hade riktats. eller värre. Tänk om det hade varit mot Ethan.

Jag kan höra hans regelbundna andetag på andra sidan rummet. Och jag vänder mig om för att se på honom.

Han sover i sängen som står bredvid en stor bokhylla. En säng som står flera meter ifrån mig. och för en gångs skull är jag glad för det.

Jag ser på honom en stund till innan jag begraver ansiktet i mina händer och låter tårarna falla ner. Snart övergår mina tysta tårar till snyftningar och jag börjar skaka i kroppen.

Trots det vet jag inte varför jag gråter. Är det för att jag är lycklig för att ingen av oss blev skadade? Är det för att jag ångrar mig?

Jag tror inte det är något av dem.

Kanske är det bara för att jag behöver gråta. För att jag behöver släppa ut alla känslor som gnager i mig. Alla känslor som jag inte kan beskriva, eller uttrycka med ord.

Kanske behöver jag bara vara svag för några minuter.

Jag hade inte hört att någon rört sig men när jag känner två varma armar flytta mina händer från mitt ansikte vet jag att Ethan har hört mig och jag har inte ens tid att bli generad för när jag möter hans blick blir hans ögon en helt annan färg. Mörka och jag vet inte varför men i nästa sekund blir dem mjuka och han lägger dig ned i den lilla sängen och sveper armarna om mig så att jag begraver mitt ansikte mot hans bröst.

Jag lägger mina händer mot hans bröst och sluttar sakta att skaka och när de sista tårarna har runnit ner för mina kinder ligger jag bara mot honom och är tacksam för tryggheten och värmen han ger mig.

Ethan:

Jag kan höra hur hon snyftar på andra sidan rummet och jag känner något brista inom mig.

Helvete.

Jag har aldrig hatat mig själv så mycket som jag gör just nu. Jag kan inte fatta att jag drog in henne i det här.

Jag borde ha stött henne ifrån mig. inte låtit henne gå med mig.

Men jag var självisk. För jag ville ha henne nära och tack vare mig ligger hon ensam och gråter, något som jag inte kan skylla på någon annan än mig själv. För allt leder tillbaka till mig, hur jag än tänker och resonerar.

Jag hör hennes snyftningar och jag hör tydligt hur hon försöker att dämpa dem. För att jag inte ska höra dem.

Men allt jag kan se genom mina stängda ögonlock är hennes ansikte. Och hur det är för vackert för att gråta.

Fan.

Jag reser mig upp från sängen och går mot henne, låter mina händer mjukt ta tag i hennes för att få iväg dem från hennes ansikte.

Och när jag ser hennes blick.

När jag ser hennes blick. Herregud. Jag har aldrig känt sånt rent hat mot människorna som någonsin sårat henne. För hennes blick klyver mig på mitten.

Men sedan ser jag henne ordentlig och sekunden av ilska försvinner, för allt jag kan se är något så skört. Något du måste behandla med mycket försiktighet och ömhet.

Så jag lägger mig bredvid henne och drar henne till mig.

Med mina armar om hennes kropp kan jag känna hur hon sakta slutar skaka och slappna av i min famn tills hon andas regelbundet och lugnt.

Då vet jag att hon har somnat och jag kysser hennes hjässa

---

Tack alla ni underbara! hur gillade ni att jag lade in lite från Ethans perspektiv?

jag ber om ursäkt för att det var lite kort men jag har ett ton med läxor på mitt skrivbord just nu :(