Dangerous Love (svenska)

kapitel 32

kapitel 32

Nicole

Jag fortsätter att träffa Drake nästan varje dag efter men för det mesta är det bara jag som berättar historier och försöker att få honom att le. Jag vet inte varför jag försöker men känslan när man får fram ett leende Drakes läppar är obeskrivlig. Dock är det en händelse som inträffar väldigt sällan och det varar aldrig länge.

Ibland frågade jag honom frågor också även om han för det mesta inte svarade.

''Berätta något om dig'' kunde jag be honom ''Det är alltid jag som pratar''

Han ser bara på mig för det mesta och jag brukar fortsätta.

''Bara något litet, som din favoritfärg eller mat''

Han hade svarat mig den gången, sagt att det innan varit röd men nu hade det blivit grå och att han gillade fläskkotlett. Jag hade nickat och dagen efter gjort fläskkotlett när det var dags för mat.

Trotts att det inte är helt hemskt att bo här är det inte mitt drömliv. Jag försöker att inte tänka så mycket på Ethan. Det är för jobbigt men tankarna kommer ändå varje gång jag går och lägger mig.

Letar han efter mig? Bryr han sig? Har han gett upp och vad har han egentligen gjort för att försöka hitta mig. har han ringt polisen eller kontaktat min mamma. Och om inte, varför?

Ethan

Informationen som Albert kunde ge mig var inte mycket, han kunde säga säkert att Drake var kvar i landet eftersom han hade annars hört det motsatta. Albert kunde inte tala om för mig exakt var de var som de befinner sig men han var säker på att det inte kunde vara för långt borta efter som han visste att Drake hade saker att göra i närheten. Och även om det inte var mycket information så var det ändå mycket till hjälp.

Det har gått närmare två månader sedan hon försvann och jag har hela tiden skickat meddelanden till hennes mamma för att skylla på att hon är borta. Hon vet nog vid det här laget att hennes dotter är borta och det finns säkert poliser som letar området hon bor i vid det här laget. Men de har ingen aning om att hon har varit här och jag har inte sagt något heller.

Jag står utanför baren igen och tar mig in för att prata med Albert igen.

Vi pratar länge om hur jag skulle kunna göra och jag är glad att jag alltid kunnat få den gamle mannen att prata även om han ofta har ett högt pris har vi känt varandra länge och därför gick han med på att hjälpa mig ändå. Första gången om jag har rätt. I alla fall vad jag vet.

''Om du verkligen vill ha henne så långt ifrån din vän som möjligt så är det polisen du ska vända dig till'' säger han och ser allvarligt på mig ''Vi tjallar inte på varandra här och det vet du, men om hon betyder så mycket för dig som du säger så vet du vad det rätta är att göra. Även om det betyder att du aldrig kan komma tillbaka hit igen''

Han har rätt och det vet jag. Jag har inte ens försökt kontakta dem. Jag vet inte om jag kan. Är det värt risken.

Drake

Nu sitter vi här igen. Mittemot varandra på min säng.

Den här tjejen alltså. Hon gör mig förvirrad, frustrerad men ändå så fascinerad. Hon är unik och speciell och inte rädd för att säga emot mig.

Jag tror att en sak som stör mig ofta är att hon har rätt om mig, men hon et inte hela sanningen heller så hon har inte rätt att döma mig.

När hon tar tag i mina händer rycker jag till av känslan som sprider sig i min kropp och i några millisekunder så är jag stel i hela kroppen, jag vet inte vad jag ska göra. Men jag drar mig från henne.

''Rör mig inte'' säger jag och ser allvarligt mot henne.

Hon ler ett sorgligt leende och skakar bara på huvudet.

Jag ser på henne när hon tar ett djupt andetag och lutar sig mot väggen och sluter ögonen som om hon måste tänka och koncentrera sig på något.

Jag tar tillfället i akt för att verkligen se på henne. Hennes bruna raka hår som går henne ner till brösten glänser i ljuset som kommer från fönstret, hon biter lätt på sin underläpp som jag lagt märket till är något hon ofta gör när hon är nervös eller tänker på något och är djupt inne i tankarna. Trots att hon blundar så kan jag se hennes gråa ögon i mitt huvud och som omringas av långa ögonfransar.

Hon är vacker det är något som inte går att förneka men jag kan ignorera det. Intala mig själv att enda anledningen till att jag fortfarande har henne kvar är för att plåga Ethan. Men jag är inte längre så säker på att det inte har att göra med andra skäl.

Det gör ont att se på henne och veta att jag gjort henne så illa, blåtiran hon innan haft är borta nu men det känns som om jag fortfarande kan se den inbränt i mina minnen. Jag kände henne inte då men jag kunde inte se henne på flera dagar efter att jag skadat henne, jag kunde inte se var jag gjort mot henne. Jag hade helt förlorat fattningen den kvällen det hände och jag har inga ursäkter. Därför förstår jag inte alls hur han kan låssas som om det aldrig hände.

Utan att tänka mig för så har jag rest mig upp och slängt in en vas full av blommor som stod bredvid sängen in i väggen så att den krossas och täcker golvet i glas.

Jag står nu upp med näven knuten och underarmen och pannan mot väggen. Jag försöker att behålla min andning normal men jag andas redan häftigt.

Jag känner an hand på min axel och jag drar mig ifrån den och vänder mig om, möter de ögon som nu är så välbekanta.

 ....

Mohahaha nej vad elak jag är när jag slutar så, men det kommer mer om några dagar. Jag lovar. Jag kan även lova en lång konversation mellan Nicole och Drake haha... där Nicole är både arg, kaxig 

Så många frågar i det här kapitlet ;) varför ringer inte Ethan polisen och vad händer mellan Drake och Nicole?

Jag kan inte sätta ord på hur mycket jag uppskattar er för att i läser! Det är helt fantastiskt hur underbara ni är!