Dangerous Love (svenska)

kapitel 6

kapitel 6

Jag går fram och tillbaka i mitt rum. Fan! Varför var jag tvungen att säga så? Varför var jag tvungen att erbjuda min hjälp? Och ännu viktigare: varför kunde jag inte ta tillbaka den? Jag fattar inte alls. 

Han har ju inte direkt varit trevlig mot mig. Jag har ingen anledning att vara trevlig mot honom. 

Han sa att han skulle komma förbi mitt hus vid 6 tiden någon gång och att han bara hade tid i någon timme. Det är det enda positiva. Jag behöver inte oroa mig för att det här kommer att ta hela kvällen och att jag inte kommer att få någon god natts sömn. Jag behöver bara hjälpa honom i ungefär en timme och sedan är det över.

Jag ser på klockan bara någon minut i 6. Han kan komma viken sekund som helst. Jag har också redan bestämt mig för att slänga ut honom om han stöter på mig. Jag tål det inte och värre skulle det vara om han stötte på mig i mitt eget hus. Vidrigt.

Jag hör en knackning på dörren.

Jag ser mig snabbt i spegeln. Men drar mig genast därifrån. Det finns ingen anledning att kolla sig i spegeln... det är Ethan som kommer. 

Jag springer ner för trappan och öppnar dörren för honom.

Jag möter inte hans blick för av någon anledning dras min blick till ärret på hans kind men jag är noga med att bara svepa blicken över det lätt så att han inte ska hinna märka det. Jag kollar sedan ner på hans kläder. Skinnjacka. Kan inte låta bli att tycka att det ser bra ut på honom. 

Sedan möter jag hans gröna ögon.

Han ser frågande på mig och jag rycks tillbaka till verkligheten. 

Jag står ju bara och stirrar på honom!

Herregud...

Jag harklar mig slår ut med armen som för att visa att det bara är att stiga på.

Han nickar bara och jag stänger dörren efter honom. Vi går under tystnad upp till mitt rum och jag börjar känna mig en aning obekväm...

Vem försöker jag lura? Jag kände mig obekväm så fort jag såg honom utanför mitt hus. Till och med innan om det ens är möjligt.

Han sätter sig på min säng och ser sig omkring.

Jag vet precis vad han ser. Ett vanlig rum. Jag har vita väggar med en blå fondvägg. Sedan har jag ett skrivbord, en bokhylla och en säng. Precis som alla andra. Jo, jag har ju mer saker. Men vad jag vill komma fram till är att mitt rum inte är särskilt speciellt.

Jag sätter mig framför honom på sängen och sätter datorn i mitt knä.

Jag ger honom en av mina konst böcker. Det är en med Salvador Dali och ber honom välja en bild som fångar hans intresse.

Efter en stund håller han upp boken och pekar på ett konstverk.

''Jag vet inte varför... men jag gillar den här'' säger han.

Bilden han håller upp är på en ballerina i en döskalles huvud.Ballerina In A Death's Head.

Det förvånar mig att han valde just den. De flesta jag känner har valt alla bilder med klockorna. I och för sig... jag känner inte så många.

Jag har själv mycket åsikter om den bilden. Jag har faktiskt analyserat den innan.

Jag ber honom beskriva bilden. Hur ljuset är, vilka nyanser som finns och vad han kan se i bilden. 

Det är det enkla. Han gör som jag säger och jag skriver ner det han säger.

''Så'' säger jag när vi är klara med beskrivningen.

Jag ser på honom och han möter min blick. Jag kan inte låta bli att faktiskt beundra att han inte har käftat emot mig en enda gång. Jag har ganska starka åsikter om saker och ting och det verkar som att han också har det. Men den här gången känns det som om han faktiskt accepterar vad jag säger åt honom att göra.

''Ethan?''

''Mm?''

''Nu vill jag att du kollar på bilden'' säger jag och väntar på att han ska göra det innan jag fortsätter'' Vad är din första tanke?''

Han ser ner på bilden en stund.

''Vad tror du är meningen. Vad är budskapet?'' frågar jag honom. Jag försöker att uppmuntra honom genom fler frågor.

Jag hade nästan gett upp att han skulle svara när han äntligen gör det.

''Döden kan vara vacker. Att vi kanske inte ser den som den borde ses''

Jag gapar. Jag på riktigt gapar. Det är som om han har läst mina tankar! Det är exakt mina tankar. Jag blinkar några gånger och stänger sedan munnen innan han hinner se min förvåning.

***

Och vi fortsätter. Den sista tiden var otrolig. Jag trodde aldrig att han skulle kunna sitta seriös med mig så länge.

När vi var klara hade det tagit längre tid än väntat så han får springa ut ur huset. Jag hinner nästan stänga dörren innan jag hör ett rop från honom.

''Ses i skolan sötnos'' 

japp. han är en idiot.

Idiot...