Dangerous Love (svenska)

kapitel 33

Kapitel 33

Jag ser på honom förvirrad vad sjutton det var som just hände. Jag tar honom på axeln och får honom att vända sig om.

''Vad sjutton hände just?'' frågar jag honom. Inte argt men jag kan känna min röst är på gränsen till att bli irriterad.

Jag är ganska trött på att aldrig riktigt förstå vad sjutton det är som händer och varför han beter sig som han gör.

Han skjuter mig ifrån sig så att jag inte står lika nära och jag låter min hand falla.

''låt bli'' säger han men han ser inte på mig längre. hans röst är på gränsen att bli irriterad den också, men det framgår tydligt.

Jag höjer på ögonbrynen.

''Med vad om jag får fråga?''

Jag lägger armarna i kors och ser på honom. Uppenbarligen försöker han att hålla humöret jag kan se det på sättet han står och hur stel han är.

''Att se på mig sådär'' säger han och ser upp mot mig ''Att bete dig som om du är någon sorts psykolog som kan lösa alla mina problem!''

Han har höjt rösten och jag skakar på huvudet.

''Jag vet att jag inte kan lösa dina problem, för det är uppenbarligen många. Jag har bara försökt att vara trevlig! Som fånge och kidnappad så kan jag väl åtminstone försöka att ha det genomlidit!'' nu nästan skriker jag mot honom ''Förlåt mig för att du kände för att kidnappa mig!''

''Jag har inte bett dig att tala med mig'' säger han mellan sammanbitna tänder och efter en lång stunds spänd tystnad.

Jag fnyser. Är han seriös? Han kan inte vara seriös.

''Menar du allvar? Allt du behöver göra är att gå här ifrån när helst du behagar. Du har aldrig behövt stanna och prata med mig när du gjort, eller lyssnat på mina långa tråkiga historier som jag berättar innan du tillslut själv väljer att säga något. så f*ck you!''

Jag måste hämta andan efter att jag sagt det så snabbt och högt och jag bara ser på honom. Jag har inte bett om att vara här. jag hade mycket hellre satt hemma i soffan och sett på en film, läst en bok och smygläst på wattpad efter läggdags. Jag saknar mitt gamla liv. Jag sakar att vara skoltrött och jag saknar Tiffany, min bästa vän. Jag saknar att mina enda problem cirkulerade kring skolan.

''Jag har inte bett om det här'' säger jag och ser på honom. Det är som om han ser rak igenom mig. Jag tar ett djupt andetag ''Jag har inte bett om att vara fast i ett hus mitt ute i ingenstans, ensam''

Det är sant. Jag är ensam. Det finns många här men trots det har jag aldrig känt mig så ensam. Om jag trodde jag visste hur det kändes att vara ensam innan så hade jag ingen aning.

Precis som innan så ser han på mig utan att egentligen inte riktigt se mig. det gör mig förbannad, av någon okänd anledning gör det mig förbannad att han bara kan så där utan att visa det minsta vad han känner eller tycker. Det är som att tala till en staty.

''Vet du vad'' säger jag och rycker på axlarna ''Om du inte lär dig att bete dig någorlunda mänskligt så vill jag ha dig ut ur mitt rum, jag har inte bett om att bli behandlad illa verken fysisk eller psykiskt, så ut ur mitt rum, nu''

Han ögon smalnar.

''Vad sa du?''

Förbannad. Bra då är vi två.

''Ut här ifrån. Nu''

Jag ser allvarligt på honom. Jag vill att han ska förstå att det här inte är ett skämt för mig.

''Du har ingen rätt att beordra mig att göra något''

''NU!''

Han hinner knappt sätta båda fötterna utanför dörren innan jag smäller igen den. Hårt.

**

Jag är i köket igen. Det är var jag känner mig mest hemma i det här huset och det är här jag vill spendera mest tid. Efter att ha surat i mitt rum i två dagar så har Eric och den andra killen ,David, åt när jag gjort kycklinggrytan klagat på att inte jag är i köket längre och jag har själv saknat det.

Jag sätter precis in en vegetarisk paj i ugnen när Martina kommer in.

Det var ett tag sedan jag sett Drakes mor och jag ler stort mot henne när hon sätter sig vid bordet. Jag tar ut en stol och sätter mig mittemot henne. Hennes ögon är så lika Drakes att det nästan gör ont i mig.

''Det var så längesedan! Var har du varit? Varför har du inte kommit och hälsat på mig. jag kommer ju ingen vart om du fattar vad jag menar'' säger jag och slår ut med händerna.

Martina skrattar och ler mot mig.

''Jag är ledsen över det, både att jag inte kommit och att du är fast här''

Jag nickar bara. Jag och Martina har bara träffats en gång tidigare under tiden jag har varit här men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig bekväm med henne.

''Om jag inte minns helt fel så bad du men son att ta en mintablett sist vi sågs'' säger hon med ett lätt skratt på slutet.

Jag ler när jag tänker tillbaka på det.

''Jag kan ju inte annat än att säga att det var ingen som förväntade sig att jag skulle säga det''

Hon skakar på huvudet.

''Haha, nej ingen annan hade vågat''

Det r tyst en stund innan jag välver att säga något igen.

Det är knappt en viskning jag får fram.

''Jag tror din son har en bra sida också''

Jag minns hur hon berättat att hon vet att hennes son har en bra sida också och sist hade jag inte trott på det. Jag hade inte sagt emot, men det var inte helhjärtat när jag svarat.

''Du förstår nog inte hur mycket det betyder för mig att du säger så''

Jag ser upp på henne.

''Jag tror han har en men ha stänger den inne''

Hon nickar bara.

Efter ännu en tystnad s är det hon som talar.

''Så säg mig mitt barn, finns det någon speciell pojke där hemma som väntar på att du ska återvända'' hon ler snett när hon säger detta och med en glimt i ögat.

Jag ser på henne och biter mig i läppen

''Helt ärligt?'' jag suckar ''Jag vet inte. Men jag hoppas att det finns det, antar jag...''

Hon ser frågande på mig.

''Antar? Vad kan du mena med detta?'' när det går upp för henne att jag inte tänker svara så fortsätter hon bara ''Vad är namnet på denne pojk?''

''Hans namn är Ethan, men det är komplicerat''

Hon blir stel i kroppen.

''Vad sa du att hans namn var?''

''Ethan''

Hon skakar på huvudet och reser sig upp.

''Inte konstigt att du tror min son är ond, du har bara fått en sida av storyn''

Jag ser frågande på henne.

Vad är det hon snackar om.

''Vad menar du, berätta för mig. Ljuger min vän om något tror du?''

Kan det stämma att jag inte vet sanningen. Kan det stämma att jag egentligen inte har en aning om vem verken Ethan eller Drake är.

''Det får du fråga Drake om''

**