Dangerous Love (svenska)

kapitel 22

Låt oss bara säga att jag inte är ett stort fan av att tyst i en bil i flera timmar med en person som är arg på dig. Men det är vad jag gör. Jag har nu tröttnat på att kolla ut genom samma fönster och räkna alla röda bilar som jag ser. En lek som varit ganska meningslös den senaste timmen med tanke på att vi nu åker på en liten väg då det kommer en bil var tionde minut ungefär.

Jag vänder min blick mot Ethan som sitter stelt och ser ut genom rutan på vägen framför.

Jag suckar och tar upp min mobil.

Fantastiskt.

Helt fantastiskt. Den är död.

Jag orkar faktiskt inte.

''Om du har så tråkigt kan du väl bara hoppa ut genom fönstret'' 

Ethan muttrar det, antagligen något jag inte skulle höra men hoppsan det gjorde jag visst.

Jag ser på honom genom smalnande ögon.

''Jag har redan funderat på det men kom fram till att dina blickar troligen kommer att döda mig innan'' svarar jag, nästan fräser.

Och set är sant. Om blickar kunde döda hade han troligen redan begravt mig för några timmar sedan.

''Jaså'' säger han och stannar tvärt bilen och jag inte beredd så jag åker fram och sedan tillbaka för att slå huvudet hårt i sätet.

Jag stönar och sätter handen på mitt bakhuvud medan Ethan ökar farten igen och låssas som om inget har hänt.

'' Jag hoppas att du är medveten om att du beter dig som en jävla skitstövel'' säger jag ser på honom.

Varför kunde han inte vara ful? Bara något. En jätte vårta på kinden, eller abnormt stor näsa eller något. Men nej! 

Gud välsignade honom med utseendet från en grekisk gud, trotts det beter han sig som om han önskar att hamna i helvettet när han försvinner från jorden.

''Jag har inte gjort dig ett skit'' säger han med oberörd röst och en axelryckning. Men jag kan se att han egentligen är lika förbannad på mig som jag är på honom och han gör inte mycket för att dölja det, för trotts att han inte skriker på mig är det tydligt.

''Mitt bakhuvud säger något annat!'' 

''Jaså''

Han gör ännu ett tvärt stopp och mitt huvud slås mot sätet en gång till.

Nu är jag förbannad.

''Vad i helvete! Om du gör så en gång till svär jag på att-''

Han avbryter mig.

''Vad?'' frågar han och nu låter han road och han ger mig en blick som säger att han faktiskt undrar.

Vad i helvete? Han var ju förbannad alldeles nyss.

''PMS barn...'' muttrar jag så att han inte hör. 

''Hur sa?'' frågar han och vänder tillbaka blicken mot vägen.

Jag tiger. För jag vet inte vad jag ska säga.

Vi är tysta i flera minuter innan jag bestämmer mig för att tala. Något som faktiskt smärtar mig eftersom det känns som att ge upp. Men jag vägrar se det som det.

''Jag förstår mig inte på dig. På riktigt. Jag gör något för att hjälpa dig och vad gör du? Inget. Du har inte gjort något för att göra den här resan enklare för oss och vet du vad?'' frågar jag och ser på honom ''Jag kan inte ens minnas att du sagt tack''

När Ethans blick möter min ser jag något snabbt i hans ögon men det försvinner lika snabbt och han ser bort.

*

Jag ser ut genom fönstret när vi parkerat utanför ett stort hus.

Jag ser förvirrat på huset och sedan på Ethan.

''Vad är det här?'' frågar jag och ser på huset igen.

''Jag tänkte att du behövde en paus'' säger han och jag kan höra leendet i hans röst ''Och vem kopplar inte av när de ser på film''

Jag fortsätter att se på huset.

Ethan hade tagit med mig hit för att se på bio och jag kan inte låta bli att le stort.

''Är du allvarlig?'' frågar jag och biter mig i läppen när jag ser på honom.

''Dödsallvarlig'' han ler mot mig nu också.

Jag hoppar upp från sätet och öppnar dörren.

''Då så! Kom igen!'' säger jag och kan inte låta bli att skratta.

Gå på bio är inget som jag gör ofta. Inte för att jag inte gillar att göra det. Bara att det aldrig finns tid, eller någon jag vill gå med. Det blir liksom aldrig av.

När vi går in i huset känner jag den underbara doften av popcorn och jag ser på Ethan. Han fattar genast och ställer sig i kön.

''Vilken film?'' frågar han.

Jag ser på filmerna som går nu och jag rycker på axlarna.

''Överaska mig'' säger jag.

När han kommer tillbaka håller han i en stor popcorn, två drickor och två biljetter till...

The Maze runner!

Omg!

Två ord!

Dylan Obrien!

Jag ser på Ethan.

''Du är grym på att välja film!'' säger jag skrattande.

*

När filmen är slut kan jag inte låta bli att le. Stort. Något jag inte verkar kunna sluta göra den här kvällen. Dagen började pissdåligt men nu har jag en trevlig Ethan och jag har just sett Dylan Obrien på en stor bioduk. Kan livet bli bättre?

Skulle inte tro det.

Jag sitter i bilen men kan inte hålla ögonen öppna mycket längre.

Jag låter ögonlocken falla och faller in i drömmarnas land.

*

Jag känner hur någon lyfter mig men jag är i mitt drömtillstånd och orkar inte öppna mina ögon. Men jag känner av Ethans värme när han håller mig mot sitt bröst.

''Ett rum för två, tack''

Ethan, men vad gör han? Ett rum?

Jag minns att jag somnat i bilen och att vi antagligen skulle behöva ta in på ett motell, något som han verkar göra nu.

''Om du ursäktar mig, men vad har hänt med den unga damen?'' frågar en kvinnas röst.

''Åh'' hör jag Ethans röst ''Min flickvän somnade i bilen och jag ville inte väcka henne''

Även om jag bara är halvvaken hoppar mitt hjärta till i bröstet och jag får fjärilar i magen och det enda lilla ordet.

''Aw, du måste verkligen bry dig om henne för att inte väcka henne'' säger kvinnans röst.

''Hur skulle du kunna väcka någon som är så vacker när hon sover'' är hans svar.

''Då, låt mig öppna dörren till ert rum''

Jag kan känna hur han vänder sig om och går och sedan hör jag hur en dörr låses upp och sedan stängs bakom oss.

Jag känner den mjuka sängen under mig när han släpper mig och jag saknar genast hans värme.

En fjäderlätt kyss på min panna och det sista jag hör innan jag somnar om är ett tyst 'Tack'

---

Tack för att ni väntat så länge och jag är sååå ledsen över att jag inte uppdaterat innan! Också ett stort tack till alla underbara kommentarer jag får från er och för alla som röster! Ni är fantastiska <3