Toxic // Dante Lindhe

F Y R T I O S E X

Lördag 26 Maj 2018

"Alida." Han viskar fram mitt namn och jag hör hur han direkt börjar gråta. Hans andetag blir snabba och hackiga när han tittar på mig.

Han drar sig ur deras famnar och nästan trillar nerför trappan men jag hinner fånga upp honom innan han når marken. Han slänger sina armar om mig och jag lägger mina armar om hans svaga kropp. Att höra honom gråta såhär mycket får mina tårar att börja rinna hejdlöst längs mina kinder.

"Allt kommer att bli bra Dante." Snyftar jag lågt och begraver mitt ansikte i hans hals. Att få känna hans armar om min kropp igen var den bästa känslan jag känt på länge. Jag hade saknat honom så att det gjorde ont.

"Alida, jag.-" Mer hinner han inte fören jag känner hur hela hans kropp faller ihop. Då jag inte är så stark kan jag inte hålla uppe hans medvetslösa kropp.

"Dante?" Skriker jag och faller ner på knä bredvid honom. Jag klappar honom försiktigt på kinden men ingen reaktion får jag.

"Dante älskling snälla vakna." Säger jag och lutar mitt öra mot hans läppar. Han andas.

"Hämta bilarna." Säger Axel högt vilket får Noel och Julius att börja röra på fötterna. Då jag är så upptagen med att försöka få liv i Dante så märker jag inte hur snabbt det går att få hit bilarna. Jag känner hur någon lägger sin hand på min axel. Jag tittar upp och får syn på Ludwig.

"Alida kom." Jag snyftar till och reser mig upp med hjälp av min hand i Ludwigs. Han leder mig fram till bilen där jag får sätta mig i baksätet.

Dantes medvetslösa kropp läggs in i samma bil som jag sitter i och jag placerar försiktigt hans huvud på mitt lår. Ljuset i bilen slår mot hans kropp och jag drar efter andan.

"Vad fan har dem gjort med dig." Viskar jag och stryker försiktigt hans förstörda huvud. Hans kropp är blåslagen, han har torkat blod lite överallt och jag skymtar sår som troligtvis är gjorda med en kniv.

Noel sätter sig i framsätet och Axel i passagerarsätet där fram. Dem tittar snabbt bak på mig innan jag ber dem att bara köra till sjukhuset.

Hela vägen till sjukhuset sitter jag och stryker honom försiktigt över pannan. Jag har inte sett hans ansikte på över två veckor, och det första jag ser är ett blåslaget ansikte.

"Alida vi är framme." Säger Noel och tittar bak på mig, jag tittar ner på Dante och undviker Noels blick.

"Kalla hit dem, han behöver hjälp." Säger jag lågt och känner hur en droppe faller ner på hans ansikte. Jag noterar att dem öppnar dörrarna och går ut från bilen men jag sitter kvar och studerar min pojkvän. Hans andning är hyfsat normal. Han andas iallafall, det är det som räknas.

Jag vet inte hur lång tid det tar men tillslut kan jag höra hur dem kommer ut med en massa sjuksköterskor och en rullbar säng. Dörren på min sida öppnas och det är då jag för första gången vrider bort min uppmärksamhet från Dante. Jag tittar in i Noels ögon och han sträcker fram sin hand, i en gest att jag ska ta tag i den. Jag velar ett tag men när han säger att dem måste hjälpa Dante så tar jag villigt tag i hans hand. Jag låter Dantes huvud försiktigt läggas ner på bilsätet innan jag hoppar ut från bilen.

Noel går bort någon meter från bilen och jag lägger armarna hårt om hans midja. Hans egna armar omfamnar min kropp och jag känner hur han lägger sin haka mot min hjässa.

"Alida det kommer bli bra. Dante kommer att bli bra." Mumlar han lågt, jag nickar sakta och snyftar lågt till.

Jag ser hur dem lägger upp honom på sängen och hur dem börjar gå in mot sjukhuset igen. Jag följer efter med Noel som fortfarande har sina armar om mig.

Vi kommer in i sjukhuset där en av sjuksköterskorna stoppar oss. Hon sträcker fram handen i en gest att vi ska stanna, så både jag och Noel stannar automatiskt upp.

"Ni kan inte följa med, vi måste undersöka hans skador. Ni får vänta här i väntrummet." Säger hon och ger oss ett litet leende.

"Jag vill inte lämna hans sida." Säger jag bestämt och tittar på henne med en spänd blick.

"Det finns inget vi kan göra, du måste tyvärr vänta. Vi måste röntga och kontrollera så att han inte har några inre skador för då kan det leda till operation. Låt oss bara göra vårt jobb." Hon har nästan lite attityd när hon säger det till oss, vilket får mig att spänna min kropp och titta på henne med spända käkar.

"Det är min fucking pojkvän och jag har inte sätt honom på två fuck.-" Jag blir avbruten av att Noel drar in mig och lägger sina händer om mina käkar. Han hamnade rätt nära mig, nästan som att han skulle kyssa mig. Men det gör han inte, såklart.

"Alida låt dem göra sitt jobb, dem är här för att hjälpa honom." Säger han lugnt, han torkar försiktigt bort mina tårar och jag nickar sakta. Utan att säga något till sjuksköterskan går jag och sätter mig ner vid en av sofforna i väntrummet.

Noel sätter sig bredvid mig och jag lutar försiktigt mitt huvud mot hans axel. Jag är så trött, men jag vågar inte somna.

"Alida det är okej, sov du. Jag lovar att väcka dig när dem kommer." Jag nickar sakta och känner hur han lägger sin arm om min. Innan jag hinner stänga mina ögon så ser jag hur resten av gänget kommer och sätter sig bredvid oss i sofforna.

__________
Rösta och kommentera
Heeej förlåt förlåt men alltså var på konserten igår och var alldeles för exalterad för att kunna skriva
Det var iallafall det bästa som någonsin hänt mig. Håller det kort.
Min bild btw!!
Så fina dem är.

Hoppas ni gillade det iallafall.

Xoxo dantexlindhe