Toxic // Dante Lindhe

F Y R T I O F Y R A

Lördag 26 Maj 2018

Alida

Jag vet inte ifall det jag precis hörde var inbillning eller ifall det jag hörde faktiskt var sant. Sa Noel verkligen att han vet vart dem är? Att han vet var min Dante kan finnas någonstans?

Ljudet på Axels telefon var så pass högt att det var lätt för mig att höra vad som sades i andra sidan luren. Jag hamnade även aldrig i den djupa sömnen vilket även var en av faktorerna till att jag kunde notera vad som hände i omgivningen.

Jag slår snabbt upp mina ögonlock som innan täckt mina ögon och reser mig därefter hastigt upp. Axel ryggar tillbaka av mina plötsliga rörelser och tittar chockat på mig.

"Alida du skrämde mig." Säger han chockat och sneglar ner mot sin telefon lite. Jag skakar enbart på huvudet och drar telefonen ur handen på honom.

"Noel är det sant?" Säger jag och tittat upp på Axel. Jag ger honom ett ursäktande leende, då jag precis tagit hans telefon utan att fråga. Några andetag senare och han öppnar äntligen munnen för att svara mig.

"Alida, alltså det är komplicerat." Jag himlar irriterat med ögonen och skakar på huvudet. Jag sätter mig till rätta i skräddarställning och tittar upp på Axel igen.

"Så jävla komplicerat kan det inte vara. Antingen så vet du vart dem är, eller inte." Han är tyst i ett flertal sekunder vilket får mig att fortsätta yttra mig.

"Noel, svara mig för i helvete din pajas. Du kan inte bara strunta i att berätta för mig, om du inte glömt det så handlar detta om min pojkvän." Säger jag irriterat. Jag förstår mig liksom inte på varför han tvekar på att berätta för mig, och speciellt inte när det gäller Dante.

"Det är sant Alida, vi tror att vi vet vart han befinner sig." Säger han kort. Jag andas lättat ut och väntar på att han ska fortsätta prata då jag hörde på honom att han skulle säga något mer.

"Alida du kan inte följa med. Det är alldeles för farligt och vi vet liksom inte hur många dem är. Dessutom skulle Dante aldrig gå med på det." Jävla Noel. Jag suckar frustrerat vilket Axel verkar reagera på, för han himlar med ögonen. Jag ignorerar honom och särar på läpparna.

"Noel Johan Ossian Flike nu gör du mig jävligt förbannad!!" Utbrister jag irriterat.

"Jag är tacksam för att ni bryr er om mig och vill att jag inte ska komma till skada, men det här är min pojkvän vi snackar om. Ni kan inte göra något för att stoppa mig, inte denna gång." Säger jag bestämt och spänner min blick i Axel då han är den ända som är här som person.

"Ohhhh fuck.." Muttrar Noel i andra sidan luren och ger ifrån sig en låg suck.

"Okej, fine." Säger han efter att han insett att jag inte kommer att ge mig. Jag vill vara där när vi hämtar hem Dante, jag vill vara där.

"När hämtar ni oss?" Frågar jag och reser sakta på mig. Jag lägger mina armar i kors och fäster min blick på tavlan som är upphängd framför mig på väggen. Bilden är på fyra killar, på mina bästa vänner.

"Vi är där om tjugo." Utan att svara honom räcker jag tillbaka telefonen till Axel innan jag går upp till övervåningen. Väl inne på Dantes rum trär jag på mig ett par byxor och en av Dantes tröjor.